Förra onsdagen hade jag ett ganska rejält påslag av någon form av posttraumatisk stress då jag upplevde det som helt stilla i magen. Det i sin tur gjorde att jag fick samma känsla som med Tusse, när han dött, att barnet rörde sig enbart på grund av tyngdkraften. Det var en väldigt stark skräckkänsla, vilket gjorde att jag grät tröstlöst. Detta skrev jag om förra onsdagen och som tur var så kom lillasyster igång rejält sen och mina skräckfyllda känslor lättade.
Förra fredagen var Krister och jag på badhuset och hade minisemester. Vi flöt omkring där i det ljumma vattnet (en slags äventyrsbassäng) och bara mös tillsammans. Det är skönt att bli viktlös och fint att få vara nära Krister och känna sig lite lättare och tillgängligare.
Jag har även börjat på gravidvattengympa vilket är väldigt bra och avslappnande.
På fredagskvällen var vi faktiskt in till förlossningen efter att ha varit och lyssnat på ett band vars medlemmar vi känner. Det var flera dagars pålagring av oro, trots att onsdagen slutade med att Flingan rörde sig så har jag ändå känt oro då jag haft ont i magen en del. Det svåra i detta är att jag kan inte lita på mig själv. Jag vet inte om det jag uppfattar är någon som man måste ta på allvar och kolla upp eller om det är normala gravidkrämpor. Därför tog vi det säkra före det osäkra och det var så fantastisk att få komma in till förlossningen. Vi blev så väl emottagna och det gjorde både CTG och ett noggrant ultraljud av en av våra favoritläkare. Efteråt var jag verkligen lättad.
Jag pratade ju om att få en tid på Spec MVC eller Obstetriken för att göra ett extra UL. Nu gjorde vi så här istället men på tisdag ska vi göra ett nytt TUL och då tänker jag be om att få komma varannan vecka istället för som tidigare var fjärde vecka. Tänker att det rent psykologiskt kommer underlätta för mig/oss att komma tätare nu mot slutet.
Idag har jag gjort min sista dag på kommunen som sjuksköterska, inom socialpsykiatrin. Det kommer kännas tomt och jag kommer sakna den arbetsplatsen. Dock är jag ganska instängd i min egen bubbla nu och våldsamt trött, så det var verkligen läge att ta farväl.
 |
| Bilden är tagen i tisdags och då var jag i vecka 31+2 |
♡♡♡ Håll ut! Nu är det inte långt kvar. Mina tummar är rejält tilltryckta vid det här laget, för jag vill så innerligt gärna att allt går bra för er nu. Kram
SvaraRaderaTack fina du! Jag är så glad att du håller tummarna för oss! Kram!
RaderaVad fin du är :-)!
SvaraRaderaHåll ut, det är inte lång tid kvar, fast jag vet att sista veckorna kan kännas som längsta :-)! !
Kram
Tack Tonci, vad glad jag blir att du tittar in här! Såg en kommentar från dig tidigare men vet inte om jag svarade. Jag är lite dålig på att blogga nu. Ja, nu är det några veckor kvar, bara hon rör sig varje dag ordentligt så jag slipper oroa mig! Kram!
RaderaJag tittar in hit ofta, men är inte så bra på att kommentera. Men alla mina tummar och tår hålls hårt för er :-)! Jag känner igen det som du beskriver att du inte litar alltid på dina känslor. Jag var likadan när jag väntade Arvid, så jag åkte in ganska ofta för koll när jag kände mig orolig. Jag kunde ofta inte bestämma att det var verkligen något fel eller bara min rädsla som förstorade allt. Sedan blev jag lugnare varje gång när de kollade mig och honom och sa att allt såg bra ut. Tanken att jag fick åka till spec mödravården eller till förlossningen när som helst jag behövde det kändes skönt.
RaderaDet kommer att gå jättebra för er! Snart får du mysa, krama och pussa ditt lilla hjärta!
Stora kramar!!
Hej fina Anne! Skönt att höra av dig igen. Nu är sista spurten kvar, låt oss hoppas det går undan och att du kan vila lite mellan UL:en. Alla kramar till er fina lilla familj! Eva
SvaraRaderaÅh, Anne...vilken fin mage och så glad du ser ut att vara. Tänk att det är så kort tid kvar nu. Du gör helt rätt i att be om flera ultraljud, det borde vara en självklarhet för er att få, kan jag tycka. Tänka sig, en liten tös, underbart!!!
SvaraRaderaMånga varma kramar till dig Anne. Nu står våren för tröskeln och kanske det kan ge dig lite extra styrka nu på sluttampen.
/Åsa
Vilken härlig mage!
SvaraRaderaNu har Lillebror kommit och mår bra. Så nu kan jag berätta att även om man är helt säker på att allt kommer att gå åt skogen och att man kommer att snubbla på mållinjen precis som förra gången så kan det ändå gå hur bra som helst.
Snart sitter även du med din älskade bäbis i armarna. Kram K
Jag tänkte skriva, vilken tur att sjukvården lyssnar på er och att ni får ett bra bemötande och omhändertagande, sen inser jag hur sjukt det låter då detta borde vara en självklarhet.
SvaraRaderaNyss var det OS, jag tittade inte så mycket eller hejade särskilt mycket. Jag kollar din blogg nu och då men dig hejar jag på, vilken kämpe. Jag håller tummarna ända in i mål. Heja heja.
Men Guuuuud vad tiden går! Du är ju snart där. Oerhört spännande! Fin fin mage du har!!!! Kram!
SvaraRaderaOj vad fin du är=) Förtjusande vacker mage=))
SvaraRadera