Var till barnmorskan igår och mätte magen, tog blodtrycket, HB och blodsocker. Allt var bra, förutom lite lågt HB så jag får nog pilla i mig en och annan Niferex ändå. Jag hade hoppats slippa det då jag tar järntillskott varje kväll i pulverform tillsammans med magnesium, d-vitamin och kalcium. Det pulvret har gjort mina nätter till något som jag kan stå ut med i jämförelse under graviditeten med Tusse, då jag hade fruktansvärda kramper i fötter och ben på nätterna. Nu har jag inga kramper alls!
Naturligtvis lyssnade vi på Flingans hjärtljud också hos barnmorskan. Men det där med hjärtljuden har blivit av mindre betydelse för mig då jag vet att det är rörelserna som räknas. Moderkakan kan vara på väg att haverera trots att man kan höra fina hjärtljud. Det är hjärtat som stannar sist. Det är en fruktansvärd insikt.
Det är svårt det här med fosterrörelser. Mycket svårt och förvirrande. Jag pratade med vår barnmorska om fosterrörelser och att jag läst häftet som Ingela Rådestad skrivit. Häftet heter Mindfetalness (utgiven 2013) och jag har berättat om häftet här innan. Ingela Rådestad är professor i omvårdnadsvetenskap vid Sophiahemmet Högskola sedan april 2010. Här kan du läsa ett jättefint porträtt om henne och hennes arbete.
Vår barnmorska hävdar att det finns barn som blir lugnare mot slutet men hon poängterade att de ska ju inte bli helt stilla - men hur, menade jag ska man kunna informera om det utan att det blir missuppfattningar och feltolkningar? Ingela skriver i Mindfetalness att det inte är sant att ett barn rör sig mindre mot slutet. Men om man menar att lugnare och mindre är samma sak, vet jag inte. Det är förvirrande och jag vet inte om jag gillar alls det vår barnmorska sa igår även om hon var tydlig med att säga att man ska söka hjälp så fort man är orolig. Tyvärr har jag hört rykten om att det finns en barnmorska eller om det är fler på en barnmorskemottagning i Gävle som till och med säger att det är vanligt att fostret vilar upp sig innan förlossningen och det värsta var som jag hörde häromdagen att en gravid kvinna blivit uppmanad att inte höra av sig till förlossningen för ofta för att de då blir "less" på en... Mycket märkligt. Jag ska ta reda på mer fakta om detta och kontakta chefen för den mottagningen.
Jag citerar ordagrant ur Mindfetalness: "Är det sant att barnet rör sig mindre mot slutet av graviditet? Nej, det är inte sant. Barnets rörelser ökar fram till graviditetsvecka 32, därefter och fram till förlossningen ligger rörelsernas antal på i stort sett samma nivå. Det är viktigt att komma ihåg att barnet ska fortsätta vara aktiv under hela graviditeten."
I övrigt går det framåt. Magen växer och det känns. Jag klarar mig oftast ganska bra under dagen men framåt 16-tiden börjar jag segna. Efter det klockslaget känns kroppen som bly resten av kvällen. Vi hade en konferens häromdagen och hade en till inbokat lite senare i februari men jag fick inse i tisdags att jag inte kommer orka fler konferenser innan Flingan är född. Jag ringde återbud till dem som ville komma. Jag fortsätter att jobba halvtid februari ut och Krister är nästan klar med rusten av vårt sovrum. Det ska bli roligt sen att tillsammans med Krister sy gardiner, ett babynest och en bonad att ha vid Flingans säng med praktiska fickor i. Ni kommer få se bilder här sen.
Idag är det 71 dagar kvar till BF men för oss är det bara 57 dagar cirka eftersom vi ju ska sättas igång. Faktum är att jag har inte ord för de känslor jag känner inför att få träffa vårt barn. Det är så överväldigande och ibland tror jag inte alls på att det kommer ske. Jag kan ha hemska tankar ibland, om att det kommer upprepas igen. När jag tänker dessa tankar så tar det bara slut. Tankarna tar slut. Det är bara svart bakom dem. Ofta känner jag dock glädje, som ikväll när Krister spelade på gitarren och Flingan buffade hejvilt där inne. Då känner jag glädje och tillit.
Det kommer gå bra! Det är er tur nu :) Du gör ett jätte bra jobb som informerar om fosterrörelser, och som du säger är hjärtat det sista... Håll ut så kommer snart syskonet. Kramar
SvaraRaderaJag har tänkt en del på det där med rörelser och många säger ju som sagt att det ska bli lugnare på slutet. Det är tyvärr så inpräntat i folks medvetande. Personer som jag träffat som tidigare varit gravida står och argumenterar om det. Har en granne som sa det för hennes första dotter hade varit det. Men vem säger att hon inte bara hade tur? Hennes dotter var dessutom väldigt liten när hon föddes så det är ju absolut inte omöjligt att de bara hade tur att hon kom ut levande.
SvaraRaderaFolk kanske uppfattar det som att det blir lugnare i magen för att bebisen har mindre utrymme och därför inte har lika kraftiga rörelser hela tiden. Så uppfattade jag det i alla fall med Elliott, det var samma fart på honom enda fram tills han föddes men på slutet så var det inte lika många väldigt kraftiga rörelser. Det var mer "bök-rörelser" eller vad man ska kalla dem. Jag tror därför det är extremt viktigt att ta sig tiden att ligga och känna och räkna rörelser så fort man kommit så långt in i graviditeten att det är möjligt.
Min barnmorska var väldigt tydlig med att fosterrörelserna inte ska minska på slutet och även min systers så jag tror att det är vissa barnmorskor som "vägrar" ge sig. De frågar gravida kvinnor ledande frågor som de kanske inte riktigt är säkra på och sen bildar de sig en uppfattning utifrån det. Min första barnmorska frågade mig om fosterrörelserna hade börjat minska ännu (det var graviditeten med Noa) får man en sån fråga så blir det nog lätt så att man tänker att nog minskar fosterrörelserna nu. I vårt fall var den frågan i kombination med gravid-boken från libero ganska avgörande när Noa började röra sig allt mindre på slutet. Man liter ju på det man hör i sjukvården och det måste man ju även kunna göra och därför är det förödande när barnmorskor envisas med att säga saker som det inte finns några direkta belägg för.
Jag tycker det är bra att du känner dina begränsningar och inte gör mer än vad du känner att du orkar.
Jag hoppas att din/er oro inte är outhärdlig och att ni snart får hålla i ett levande litet syskon till er älskade lilla Tusse!
Kramar
Finaste, kloka Anne! Hoppas dessa 57 dagar går fort, fort! Om du inte orkar vänta hela tiden ut, ja parkera dig då däruppe!!!! Det skulle jag ha gjort! Kram kram från Eva
SvaraRaderaÅh jag är så glad för er skull! <3
SvaraRaderaNi ska se att allt kommer att gå bra och snart är flingan här <3
Jag trodde hela tiden att det var en flicka efter hur du mådde, det sägs ju att flickor tar mammans skönhet...
All kraft och lycka till Er!
Jag kommer att storgråta när jag ser den första bilden på er och Flingan. Gråter redan nu!
SvaraRaderaÅ, jag vet att det är svårt att tro på, känner igen den känslan precis. Hur ska man kunna våga tro när allt man tidigare upplevt visat motsatsen? Men de har koll på dig den här gången, du har kunskap och ingen kommer att låta dig gå lika långt. En dag. Mycket snart. Jag ska fira när du sitter där med henne i famnen. Önskar dig och Krister en skön helg! Kram
SvaraRaderaAnne, vilken tid av oro, lycka, väntan, trötthet, glädje, mörker, ljus och så mycket mer. Det är en så svår tid att vänta! Man kan inte säga att allt kommer gå bra - för det har ju så många gånger inte gjort det. Men min önskan, liksom så många andras är att du och Krister snart kommer få hålla ert så efterlängtade barn.
SvaraRaderaJag ryser i hela kroppen då jag tänker på den glädjen för er då Flingan äntligen är här!
Så mycket kärlek och styrkekramar till dig Anne <3