Minnesbilder

Jag ska förvarna er om detta inlägg. Det kan bli lite väl tungt att läsa. Om ni känner att ni inte orkar med sorg just nu så ska ni inte läsa vidare…

Så är det med minnen. De förvarnar inte.

De kommer när man minst anar det, eller när man lägger sig ned och slappnar av. Sänker ned sinnesnivån, inväntar ett tillstånd av vila, låter sig slappna av och rätt som det är så är minnet där. Som en blixt, en flash tillbaka till en mycket detaljerad bild. Så var det idag när jag la mig ned i sängen för att vila. Helt plötsligt befann jag mig på britsen, där hos barnmorskan för snart två år sedan, närmare bestämt måndagen den 18 april kl 9. Vi hade tid hos henne då. Vi gick genom korridoren och hon stod längst ned och tog emot oss. Jag var tung och stor och vaggade fram. Krister gick bredvid mig lika långsamt, stödjande och närvarande. Barnmorskan log och jag minns hon sa, att det syntes på mig, på oss att det snart var dags. Dags att föda. Någon som vi då trodde fortfarande levde men jag hade ju haft en föraning att något hade hänt där inne i magen. Jag hade ju känt något märkligt på lördagkväll och jag hade ju varit orolig hela söndagen att det var så stilla…

Först satt vi länge på varsin stol och barnmorskan räknade tiden mellan värkarna. För det hade jag. Värkar. De hade satt igång. Hon kollade som sagt tiden mellan värkarn och vi samtalade lite om det som komma skulle. När jag sen fick lägga mig på britsen och hon började leta efter hjärtljuden med dopplern, då började tiden gå i slowmotion. Jag ser idag, ännu för mitt inre hur hon snabbt går till telefonen och lyfter den och ringer till förlossningen. Hon säger till personalen att hon har en patient hos sig där hon inte kan hitta hjärtljuden på bebisen. Hon säger att vi ska komma upp till förlossningen omedelbart. Hon ringer en sjuktransport och hon följer oss ut till taxin som för oss upp till förlossningen. På vägen upp dit, i bilen så sitter jag och gnyr. Jag andas snabbt och har fullständig panik. Väl framme så möter minst fyra människor upp oss utanför ett rum med ultraljudsutrustning. Vi får gå in där och ganska snabbt har läkaren fört ultraljudsscannern över magen och hittat Tusse stilla. Han låg där alldeles alldeles stilla och hjärtat var tyst och lika stilla det. Jag minns fortfarande allt i detalj vad som händer därefter. Jag sätter mig upp och skriker och läkaren kommer fram och sätter sig bredvid mig och håller min hand. Hon säger att det inte var något man kunnat förutspå. Att det inte är mitt fel och att efter en stund försöker hon trösta när jag säger att det var ju vår enda chans, då säger hon att eftersom vi blivit gravida med Tusse så finns ju chansen att vi ska bli det igen! Det hoppet har vi levt på ett tag men det har nu övergett oss och förhoppningen går nu till att en annan kvinnas ägg ska komma att bli ett Tussesyskon.

Purpurvinda

Långfredagen för två år sedan var en mycket varm dag. Vi kom ut från förlossningen på skärtorsdagen och då hade alla trädknoppar brustit ut som en celebration till livet. Knopparna hade övervunnit alla hinder och bara exploderat i en total skir grön grönska. Kanske kunde det tyckas ses som ett hån mot oss som just förlorat vårt barn, att våren brustit ut i full styrka men just då var det något som vi behövde. Värmen hjälpte oss att komma ut. Vi satt i trädgården varje dag hela den påsken.

Varför berättar jag detta för er nu? Jag berättar om mina minnesbilder för jag vill klargöra att bilder och känslor som dessa kommer fortsätta att finnas så länge de finns. Det får de också göra. Jag har inget val. Jag har ingen lust och tror ej heller på det att på något KBT:aktigt sätt stoppa undan tankarna och välja att handla istället eller tänka annorlunda. Krister blir ledsen av min sorg och av mina tårar. Han tror jag kraschar totalt men jag förklarar för honom att detta är en del av mig. Den andra delen gör en invigningsfest och gläds åt våra framgångar i företaget och funderar över mitt nya jobb och vad jag kan utveckla för något där. Den andra delen av mig sår purpurvindor och gläds åt att våren ska komma, vilket jag alltid haft svårt för tidigare, innan jag träffade Krister. En del som försöker anpassa positonen av kroppen så att en bild av en vacker vas med tulpaner i ska kunna fotas på bästa sätt. Den andra delen gläds åt kärleken jag funnit hos en man, vilket jag aldrig trodde heller att jag skulle hitta någon gång. Jag tror att jag i stunder av dessa minnesbilder och känslor kan hitta en ödmjukhet inför andras sorg och svåra känslor av olika slag.

Vad jag vill säga är att det finns så många olika bitar i detta spektrum, det som är jag och i det som är du.

Dagens fotoskapande. Också en del av mig :-D