24 augusti 2010

I onsdags var det ett år sedan jag såg så där glad ut som på bilden. Ett år sedan som jag häpet stirrade på gravidtestet som visade två starka streck. Två starka streck gjorde att jag gick fram och tillbaka i vår lilla etta och om och om igen utropade för mig själv: nä, det är inte sant, nej, det kan inte vara möjligt, wiiii, är det sant? Gick tillbaka till testet och stirrade på det igen – strecken lös med sin röda glans! Det var visst sant! Det var sant!

Jag satte mig i bilen och åkte med bubblande glädje i magen ut till studion där Krister repade med bandet. På vägen ut ringde jag till mina närmaste vänner och skrek ut i telefonen den glada nyheten. Mina vänner gladdes med mig så världen nästan stannade. Väl framme vid studion, ryckte jag upp dörren och bad Krister genast komma ut. Jag sa att han kunde spara på de där pengarna till IVF behandlingen för jag hade nämligen blivit gravid helt naturligt! Helt av mig själv, ja, med hans hjälp alltså, förstås!! Vi hade gjort det – ett mirakel hade skett. Vi var gravida och min kärlek hade nått oanade höjder som gjort att jag tappade andan av kicken. Jag var så lycklig att det rusade runt i hela kroppen av endorfiner och oxytocin och massor av gravidhormoner och inget var viktigare i världen att få känna det där lilla fröet växa inom mig.

Samma dag som vi fick reda på att jag var gravid fast ett år senare sitter vi på förlossningen igen. Återbesök. Vår läkare bekräftade det som vi redan trott. Tusse dog för att moderkakan var för liten och för klen i sina kärl. Det fanns även kalkavlagringar i kärlen vilket gjorde att syretillförseln ströps och det uppstod en infarkt. När värkarna satte igång så klarade inte moderkakan av motståndet och kraften som uppstod. Det blev bara stopp. Det finns inga direkta förklaringar till varför en moderkaka kan bli så. Det har inte forskats så mycket på det.

Kära välskapta barn, Vi älskar dig för evigt!

8 kommentarer:

  1. Kära Anne, vilken kakafoni av lycko-och sorgkänslor i samma ögonblick av att läsa ditt inlägg. Jag känner både glädjen ni kände över ert väntande barn och sorgen över att ert barn dog. Bilden tagen för bara ett år sedan, så full av lyster och färger den är, som livet i sin fulla prakt. Jag tror vi är väldigt många härute runt omkring er som önskar hett att du återigen ska stå så där lycklig med ett mirakel och lyckokänslor snurrande runt omkring inuti dig. Kram Jane

    SvaraRadera
  2. Tusan vad detta berör. Kärlek till er härliga

    SvaraRadera
  3. Tack fina ni för kommentarerna. Ja Jane, vi gör det vi kan nu för att miraklet ska ske igen. Tack Peder för att du läser det jag skriver! Kram

    SvaraRadera
  4. Anne, jag känner med dig och Krister.
    När ni spelar ihop brukar jag tänka att det inte syns på er vad ni gått igenom.
    Det ni sänder ut då är bara glädje och energi och kärlek, men så kan jag minnas, plötsligt, och det sticker till i hjärtat, hur jag var till er på sjukhuset och fick se er älskade lilla Tusse.
    Han var så fin. Så himla fin.
    Och mjuk.
    Varma tankar i massor. Ring när du vill prata. Dygnet runt.
    KRAM <3 <3 <3

    SvaraRadera
  5. Tack fina... Eva... ja... det är så. Det syns inte på ytan vad vi gått igenom. Främst är det väl min sorg. Krister har ju faktiskt en levande son men jag har ingen. Jag har knappt en familj. Jag har en mamma.... men knappt något mer... Jag är så glad att du fick se honom! Han var så fin! Tack för dina ord!

    SvaraRadera
  6. Jag tror med att Rico & Tusse hittar på bus :) Och tar hand om varandra, fina dom.

    Vilken dryg människa du stötte på där på arbetsförmedlingen, hon skulle bara veta vilken kraft ansträngning du gjort som tog dig dit när du egentligen skulle gjort helt andra saker med Tusse.
    När den stora lyckan som sitt kommande barn bär med sig, rycks bort ifrån en, så blir livet så otroligt grymt och kallt!
    samtidigt som man har den otroliga känslan & lyckan av att ha fått bära och möta sitt älskade barn. Så vackert!

    Den finns ingen jag heller önskar ett litet till mirakel som till er. Jag önskar av hela mitt hjärta att Tusse ska få bli storebror.
    Har börjat läsa och lyssna på skivan. All kärlek till dig Anne

    SvaraRadera
  7. Många kramar till er.

    Är det möjligt att du behöver blodförtunnande medicin typ Innohep vid en ny ev graviditet?

    Jag använde ju det för att förhindra blodproppar i bland annat moderkakan.

    SvaraRadera
  8. Vackra modiga Anne som förmår dela både sorg och glädje. Skickar all kärlek och alla goda tankar i väntan på miraklet.

    SvaraRadera