Uppror

 

Nollvisionen eftersträvas, något som staten bestämt ska göras. Vi ska få ned antalet dödsolyckor på vägarna. De hoppas genom information och säkerhet kunna förebygga döden. Detta pågår ihärdigt och har gjort sedan 1997, visionen finns där och eftersträvas år efter år med olika medel medan många människor fortsätter år efter år att göra dumdristiga omkörningar, är upptagna med annat medan de kör eller druckit en flaska vin innan de satt sig i bilen så kämpar staten med nollvisionen. Det kommer nog alltid finnas människor som inte har förmågan att tänka sig för. Därutöver sker olyckor som beror på andra omständigheter. Vi kan inte rå på allt.

Det finns dock saker vi kan rå på. Det finns tillfällen med människor som noga tänker sig för, känner efter, undrar, ställer frågor, läser på, vill veta att allt är bra för att det värsta inte ska hända. Ett sånt tillfälle är när en kvinna är gravid. År efter år blir kvinnor gravida och år efter år dör barn i deras magar för det inte görs tillräckligt med förebyggande undersökningar och tillräcklig information till personal inte ges.

Genom att uföra fler ultraljud under den sena graviditeten kan fler barn räddas. Genom noggrann genomlysning av moderkakan kan många fler barn räddas. Genom att informera mer om att när kvinnan känner minskade fosterrörelser, så ska hon genast söka vård, kan flera barn räddas och när hon sedan söker vård för minskade fosterrörelser ska det inte finnas någon tvekan om vad som behöver göras från vårdens sida för visionen är väl att fler barn ska räddas, eller?

Staten skulle kunna upprätta olika ganska enkla direktiv som direkt skulle få effekt och gehör och på det sättet minska den intrauterina fosterdöden. Det finns ingen tid att förlora.  

Gå in och skriv under vårt upprop och hjälp oss vidare i kampen mot nationella riktlinjer: 

https://www.facebook.com/fosterrorelser

Här har Tusse precis kommit ut. Helt nyfödd. Här skulle hans liv ha börjat men det hann slockna innan han ens fick chansen.

Livets träd

Vi var upp till förlossningen idag för återbesök. Fick träffa samma läkare som verifierade att Tusse dött, den där dagen för drygt fyra veckor sedan. Hon är en sån skön person, läkaren och hennes kollega är med en mycket sympatisk människa. De är mänskliga, inlyssnande, avslappnade och validerande.

Validerande betyder att göra giltigt, bekräfta något. I detta fall giltiggöra en process. Jag tycker om det ordet, validera. Det känns så oerhört viktigt i vår process att bli validerad just. Och kanske är det det jag har varit inne på i de två senaste inläggen att om man inte blir validerad, giltigförklarad i sina frågor, i sina känslor och i sin kunskap så förminskas man och det är allt annat än trösterikt. Men om man blir validerad i sina känslor så finns det stora chanser att det uppstår ett accepterande istället för frustration och ältande.

Vi fick reda på en hel del provsvar. Alla var helt normala. Det är inget fel på mitt blod, det vill säga, jag har inga koagulationsrubbningar. Det var inte heller någon infektion som gått över från mig till Tusse. Det vi nu väntar på är obduktionssvaren och svaren från undersökningen av moderkakan. Förmodligen är det där vi hittar svaret, som jag skrivit om tidigare också, troligtvis var det en blodpropp i moderkakan som förorsakade vår sons död. Jag tror att det var så. Svaren kommer nog dröja ett tag eftersom det blir sommar och semester nu. Men jag tror att det var så. Det räcker för mig än så länge.

Livets träd, placenta, just den här moderkakan, som till hälften var mina gener och den andra hälften Tusses, orkade inte leva och pulsera sig igenom den kraftansträngning en förlossning innebär. Just det här livsträdet råkade bli träffad av en hård blixt och trädets sav tvärstannade på mitten av stammen, den nådde inte ut till förgreningarna, den hindrades att nå ut med energin till Tusse. Just den här moderkakan hade inte tillräckligt med livskraft.

Vad är tröst?

Så sköljer de över mig igen. Tankarna om OM. Läser på andra kvinnors bloggar som varit med om samma sak som oss och nu när de är gravida igen så kan de visst kolla hur moderkakan mår! Det går att kolla hur moderkakan arbetar. När jag sa det till de på förlossningen så svarade de mig att det inte går.

Ibland tror jag att de runt mig då under förlossningen svarade på mina farhågor med ett nej, nej så är det inte, det har ingen betydelse – ett nej för att de trodde att det gav tröst. Om jag har kunskap och frågar personalen om min uppfattning och det jag läst stämmer och de svarar – Nej, så behöver det inte alls vara, på vilket sätt ger det mig tröst?

Tror att det är väldigt vanligt att människor svarar på förtvivlan med ett nej. Vem ställer sig och bekräftar/validerar någon som efter att sitt barn blivit överkört av en lastbil, utropar – Åh, tänk om hon inte hade gått precis på den trottoaren vid just det tillfället – då hade det aldrig hänt! Vem svarar då: ”Ja precis så är det, om hon hade valt en annan väg så hade det aldrig hänt”.

Istället säger man: ”Nej, men tänk inte så, det är inte bra att tänka så, det leder ingenstans”.