Gå ut i solen

Två dagar har gått sen Falunfadäsen. Ett brev blev till som skickades till kliniken. Jag ringde dagen efter och sjuksköterskan hade skrivit ut det och lagt i läkarens postfack.

Jag skickade med en bild på mig och Tusse när han precis kommit ut och ligger bredvid mig. Den bilden är den svåraste bilden att se, säger min mamma.

Jag ville väcka någon slags empati hos läkaren. I brevet räknade jag upp det som är viktigt för mig i kontakten med kliniken och läkarna där. Vi skrev under både Krister och jag.

Vi har inte fått någon respons. Inte än. Nästa vecka ska jag ringa den läkaren som skrev in oss och höra med henne vad hon anser om det som hänt.

Men jag följer den medicinska planen, och jag låter Krister luta sig över min mage, min livmoder, min kämpe till äggstock och viska ömma hoppfulla ord dit. Jag tänker fortsätta göra på det andra sättet. Jag tänker fortsätta bryta det djupt invanda sättet. Det var det nya sättet att handla som gjorde att jag träffade Krister. Nu ska jag välja det igen. En möjlighet till nytt val för varje tanke, känsla och handling som jag står inför. Faktum är, att det invanda sättet gör sig alltmer sällan påmint.

Tanke - känsla - handling

Som bekant: tanke leder till känsla och känsla leder till handling. Om tankarna hela tiden spårar in på att det inte finns någon mening och oroar sig för framtiden och försöker finna en lösning på problem efter problem så infinner sig tillslut en känsla. Känslan blir tung och passiv, ledsenhet och rädsla dyker upp. Känsla av hopplöshet då ej något problem går att lösa. Handlingen blir därefter – ingen handling, passivitet och stiltje. Därför behöver beteendet förändras. Göra något, göra något som kan kännas skönt för stunden, något som gör en glad, något jag tycker om och ta ångesten i handen och ta med den in i görandet.

Därför ska jag göra ett experiment nu.

Jag har haft svårt att bestämma mig om jag ska åka till några vänners bröllop eller inte. Igår kväll fick jag napp på bilplats som är en samåkningssajt att någon hade lust att åka med mig. Denna någon fick mig dessutom att känna mig utmanad inombords. Vågar jag träffa denna någon och hålla mig själv, vara i mig själv, inte ge bort för mycket energi, vara i det jag är i? Kan jag åka med honom och sedan träffa mina vänner på bröllopet och ha med mig min ångest i handen? Jag behöver inte ha massa förväntningar. Det behöver inte ens vara roligt! Jag kan dessutom vara lite avstängd - jag behöver inte alltid ge 100 %. Jag kan vara med ändå. Dessutom se till att hitta stunder av vila och reflektion emellanåt.

Syftet är att åka dit, hålla mig själv, se mig om i världen, kanske ha lite roligt, vara i livet och se om min ångest får vara med mig under tiden och sedan utvärdera hur det gick vägen.

Så får det bli.

Tack Peter, Lotti, Liv och Åsa!