Små ord fångar min tunga. Jag säger de högt. Jag uttalar ord och ber om att få klarhet och kärlek, jag fortsätter och ber om förståelse till mig själv och att det är okej att jag är där jag är nu. Andas säger jag då, tar ett djupt andetag och överlämnar min kamp i händerna på en starkare makt än min egen.
Idag lördag. Haft drama med barn. De fnissade så mycket att de inte visste hur de skulle förhålla sig till något. De spårade ur helt, de var så trötta och fnissade så att de nästan gick itu av något sårbart, som att de ville bli sedda långt in i deras hjärtan. Jag kände mitt vuxna jag växa. Det var en härlig känsla att se att det inte var personligt mot mig. Jag blev inte alls hotad av deras oförmåga att vara närvarande i det jag ville förmedla till dem. Jag sa okej till dem. Jag sa att det var okej att de fnissade. Jag visade också på konsekvenserna av det. Om de fortsatte att fnissa hela lektionen så skulle nog vi inte hinna med någon teater alls. Det verkade som om de tog till sig det, de lärde sig något och jag tror de reflekterade lite över saker och ting.
Framförallt var det skönt för mig att se att jag har en kompetent vuxen sida som kan förhålla mig till det som mitt inre barn tidigare hade svårt att hantera.
Några vänner till mig från Skåne spelade sin föreställning på Teater Pero ikväll... tyvärr kände jag det övermäktigt efter dagens kompetenta uppdrag att även bevittna deras föreställning. Övertygad om att den är fin och de förtjänar all kredit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar