Tids nog

Igår var det en person som sa till mig att hon tycker att jag bara skriver negativa saker på min blogg. Att jag bara ältar. Ja, det är möjligt, att jag fastnat i ett slags ältande tänkte jag automatiskt, i min värld är det så att alla andra har rätt men jag har fel, men när jag tänker efter så har jag inte det i detta fall. Jag tycker inte jag ältar. Det kan hända att det inte är så lustfylld läsning och det är inte så många som kommenterar det jag skriver heller och det kanske är för att det inte finns så mycket att säga. Eller så kan det vara att det är så tungt det jag skriver om att ingen vet vad de ska säga.

Jag känner igen de här symtomen jag har sen tidigare och egentligen så är det kanske så att jag inte ska prata så mycket med andra om dem och det här att skriva på en offentlig sida är kanske inte heller en sån bra idé, jag vet inte. Det gäller att surfa på känslorna nu och inte låta mig drunkna för mycket. Jag har så många fina vänner som hela tiden påminner mig om det jag har i livet, det jag inte kan se själv just nu. Det jag vet just nu är att livet igen har blivit för smärtsamt och att det är något i mig som ständigt pockar på och vill bli hörd men som jag ideligen knuffar bort. Tids nog kommer det ikapp det som legat länge i skuggan.

8 kommentarer:

  1. Skit i vad andra säger! Gör som du vill.

    SvaraRadera
  2. Anne! Ibland svarar jag direkt spontant och glömmer att jag sitter vid min stora gamla mac - den accepterar inte kommentarer med den inställning du har, bara pop up-fönster för kommentarer, så orden försvinner ut i cyberrymden.
    Alltså, du klagar inte. Du redovisar en stor smärta. Ibland läser jag och känner att hjälp - hjälp måste du få att komma åt att trösta ditt inre sorgsna barn. Helt amatörmässigt så tror jag att det är svårt alldeles på egen hand. Vill bara skicka världens varmaste kram och säga en gång till att jag känner din smärta och så önskar att jag kunde hitta orden som tröstar.

    SvaraRadera
  3. Tack Eva! Jag kan berätta att jag får hjälp! Och jag är sjukskriven nu också och det känns som en befrielse! Då jag inte behöver pressa mig till att utföra arbetsuppgifter varje dag som gör mig ännu mer existentiellt förvirrad.

    Jag har ändrat mina inställningar nu, så att det är popup fönster!

    Kram tillbaka till dig fina Eva!

    SvaraRadera
  4. Anne, underbart, nu kan jag skriva direkt! Vad bra att du är sjukskriven och att du har någon förhoppningsvis riktigt vis människa att prata med.Kram!

    SvaraRadera
  5. Nej Anne. Sluta inte skriva. Jag tycker att det verkar som att du gör allt som står i din makt för att hantera din smärta. Om det är någonting jag tycker genomsyrar din blogg så är det viljan att komma igenom detta, att inte fastna och låta det mörka slå rot. Jag tänker att när du har skapat dig detta utrymme som bloggen utgör, där du kan skriva om din kamp, då frigörs utrymme på annat håll i ditt liv för icke-grubblande och i-stunden-levande.

    Skönt att höra att du blivit sjukskriven. Hoppas att det hjälper dig, ger dig tid att läka!

    Jag fortsätter läsa!
    /Nadja

    SvaraRadera
  6. Hej Anne!
    Jag tycker också att du ska fortsätta skriva, skriva, skriva. Jag tror jag vet hur det känns att vara fast i sin vanmakt, i sin önskan om förändring utan att riktigt ha koll på hur förändringen ska genomföras och att skriva har för mig varit...en slags nödvändighet. Du bär på så mycket visdom men jag vet också att man kan vara hur klok och insiktsfull som helst men ändå inte ha förmågan att agera efter sina egna "råd". Men jag blir glad av att läsa "Tids nog" för det signalerar att du har ett starkt hopp.

    Jag känner en stor värme för dig Anne och önskar att du kommer komma till ro, att ditt inre barn ska stilla sig i förtröstan om att du är en kompetent vuxen som tar henne på allvar och SER henne.

    Jag instämmer i att din blogg är ganska "tung" att läsa- och det är ju ofrånkomligt eftersom du skriver om din smärta, din vanmakt och förtvivlan- så jag brukar läsa den när jag känner att jag är på "rätt humör" för att läsa din blogg. För jag vill, och kommer fortsätta läsa och följa ditt kämpande.

    Varma kramar från Annelie i Malmö

    SvaraRadera
  7. Sluta aldrig skriva Anne... för det finns så mycket läkande i att få skriva även om det är tunga saker.

    Jag har själv gått igenom svåra saker med ett utav mina barn och alltid i livet när det varit tungt så har jag skrivit mycket. Sida upp och sida ner som fått mina känslor på pränt och som har lyft det jobbiga från mina axlar för en stund.

    Jag kommer i alla fall att fortsätta läsa Din blogg.

    Du är unik - glöm aldrig det!

    Varma kramar,
    Pia

    SvaraRadera
  8. Era kommentarer värmer! Jag läser dem om och om igen. Idag söndag har varit en lite lättare dag. Eva, Annelie, Nadja och Pia - jag kommer fortsätta skriva och det kommer bli bättre! Kram!

    SvaraRadera