Jag har tagit några dagars bloggpaus. Jag koncentrerar mig på att vara i livet och det är mycket som händer just nu. Mycket tankar och känslor. Idag har jag varit i Stockholm på ett möte som fick mig att tänka efter en hel del och i morgon kommer det bli ytterligare tankeväckande möten. På förmiddagen ska jag först till Sjukhuset och genomgå en vaccinationsutbildning för influensavaccinering. Jag har anmält mig till frivilliga sjuksköterskornas influensa kår! Jag själv kommer inte vaccinera mig eftersom jag anser inte det nödvändigt, då jag är en frisk människa i övrigt (trots att jag just nu känner mig som en riktig rishög).
Senaste dagarna har jag även frenetiskt ringt runt till ställen där de eventuellt kan ha några jobb att erbjuda då jag faktiskt inte tänker dra iväg till Norge igen på ett tag, nu gäller det att stanna kvar i det som är!
Stenen i tavlan
Glider längs med livet och försöker faktiskt andas mellan varven. Om jag skulle förklara det kaos som jag har inom mig av tankar så skulle nog de som inte känner mig tro att jag förlorat mig, men så här är min värld nästan varje dag, ett ständigt vevande och fäktande i mitt inre med tankar som jag ena stunden förstår hur jag ska låta passera och andra stunden biter de sig fast, för de vet att de gör mig bergtagen.
De lurpassar på mig på morgonen, ligger lite i dvala och framåt förmiddagen när sinnet börjat vakna tillräckligt så går de till angrepp och förstenar mig, gör mig till en figur i en tavla som jag sedan tittar på igen och igen och analyserar den ideligen. Det blir ett ständigt ifrågasättande över vem jag är och vad jag blivit. Så är min värld och har varit så länge, från och till. Det jag längtar efter är det som gör mig levande, möten med andra som gör mig levande, människor som lyfter lite, svävar lite utöver det genomsnittliga, någon som ställer sig upp och brister ut i sång och sedan bjuder upp till dans...
Som tur är så kommer det tillstånd då och då som idag då jag tittade upp. Jag lade märke till var jag satt, vad jag gjorde, såg träden utanför, såg marken, människorna. Jag blev påmind om att det som behövs för att acceptera sitt nuläge är medveten närvaro och i dag lyckades jag finna närvaron några ögonblick och det är jag tacksam för. Jag är också mycket glad för gamla och nyfunna vänner som faktiskt bjuder upp till dans och sticker ut lite över genomsnittet, det är uppfriskande!
Några dagar har gått igen...
Sista dagarna i Norge arbetade jag så mycket att jag inte hann tänka och när jag sedan kunde tänka igen så var det tomt. Nu har vi det där med ordet tomt igen... det var egentligen inte tomt, men snarare kunde jag inte tänka något konstruktivt. Jag hade under några dagar förvandlats till ett gnällande monster som var missnöjd med allt som livet hade att ge och jag skyller en del av den sinnesstämningen på nattjobbet. Så det var inte tomt inom mig egentligen utan fullt så fullt att...
Det var som att datorn kraschade där ett ögonblick och nu startar jag om den på nytt. Det är bara att bryta ihop och komma igen och när man bryter i hop så behöver ett icke dömande förhållningssätt infinna sig. Jag vet att jag inte är bra på det. Jag är oerhört bra på att döma mig själv i alla lägen. Idag ska bli en dag då jag inte dömer mig själv. Jag ska åka ut till havet, det är lite regnigt i luften, men jag åker ut dit ändå och låter det grå omsluta mig. Jag ska lyssna en stund på havet och omfamna mig själv.
Jag blir så glad när jag läser era kommentarer, TACK!
Sista dagarna i Norge arbetade jag så mycket att jag inte hann tänka och när jag sedan kunde tänka igen så var det tomt. Nu har vi det där med ordet tomt igen... det var egentligen inte tomt, men snarare kunde jag inte tänka något konstruktivt. Jag hade under några dagar förvandlats till ett gnällande monster som var missnöjd med allt som livet hade att ge och jag skyller en del av den sinnesstämningen på nattjobbet. Så det var inte tomt inom mig egentligen utan fullt så fullt att...
Det var som att datorn kraschade där ett ögonblick och nu startar jag om den på nytt. Det är bara att bryta ihop och komma igen och när man bryter i hop så behöver ett icke dömande förhållningssätt infinna sig. Jag vet att jag inte är bra på det. Jag är oerhört bra på att döma mig själv i alla lägen. Idag ska bli en dag då jag inte dömer mig själv. Jag ska åka ut till havet, det är lite regnigt i luften, men jag åker ut dit ändå och låter det grå omsluta mig. Jag ska lyssna en stund på havet och omfamna mig själv.
Jag blir så glad när jag läser era kommentarer, TACK!
Väg vidare
Det är torsdagkväll. Solen lyser och himlen är så där riktigt hög och klar som den bara kan vara på hösten. I går kväll tog jag en promenad här i omgivningarna där jag bor, en bit utanför Oslo. Orten kan kanske jämföras med Danderyd utanför Stockholm. Det är fullt med stora herrgårdslika villor här och det märks att denna kommun har pengar då det byggs överallt. En ny skola håller på att ta form uppe på höjden, med utsikt över fjordarna.
Jag gick där i solskenet som även lös i går. Jag gick och försökte att acceptera mitt nuläge. Ni vet, livet utvecklas här och nu oavsett vad som händer...vad mina tankar säger... så finns möjligheten till förändring här och nu. Jag lät mina sinnen ta över, jag kom på att jag måste tvinga mig lite på vägen, det kanske låter hårt, men i mitt fall måste jag tvinga mig att hålla kvar vid ett fokus en stund, eftersom jag så snabb kan gå från handling till handling, tanke till en annan tanke, impuls till impuls. Jag behöver tvinga mig lite att stoppa impulserna. Eller snarare att inte haka på det impulserna vill. Jag gick och tittade upp bland trädens kronor. Jag såg löven i vinden och kände solen glittra i mitt ansikte. När jag sedan tittade ned framför mig på vägen igen, så mötte min blick en kvinna som gick på andra sidan vägen. Vi möttes i varandras blickar och vi log mot varandra som att vi tackade för denna dag, för solen, för träden och för vinden.
Jag blev så glad för det leendet som kändes så äkta att tårarna trängde fram... vad är det som gör att jag pressar mig så hårt att hela tiden vilja vara någon annanstans än där jag är? Jag har gjort vissa val som jag inte är nöjd med... ja jag vet, men det finns en väg vidare, eller hur?
Jag gick där i solskenet som även lös i går. Jag gick och försökte att acceptera mitt nuläge. Ni vet, livet utvecklas här och nu oavsett vad som händer...vad mina tankar säger... så finns möjligheten till förändring här och nu. Jag lät mina sinnen ta över, jag kom på att jag måste tvinga mig lite på vägen, det kanske låter hårt, men i mitt fall måste jag tvinga mig att hålla kvar vid ett fokus en stund, eftersom jag så snabb kan gå från handling till handling, tanke till en annan tanke, impuls till impuls. Jag behöver tvinga mig lite att stoppa impulserna. Eller snarare att inte haka på det impulserna vill. Jag gick och tittade upp bland trädens kronor. Jag såg löven i vinden och kände solen glittra i mitt ansikte. När jag sedan tittade ned framför mig på vägen igen, så mötte min blick en kvinna som gick på andra sidan vägen. Vi möttes i varandras blickar och vi log mot varandra som att vi tackade för denna dag, för solen, för träden och för vinden.
Jag blev så glad för det leendet som kändes så äkta att tårarna trängde fram... vad är det som gör att jag pressar mig så hårt att hela tiden vilja vara någon annanstans än där jag är? Jag har gjort vissa val som jag inte är nöjd med... ja jag vet, men det finns en väg vidare, eller hur?
Några funderingar
Tre saker funderar jag på just nu...
1. Vad betyder de där stationerna på E18 nära Oslo? Jag tänker att det kanske är vägskatt men som sagt jag åkte ju aldrig in i byn... Jag körde på jag... körde där det stod autopass... Kommer jag bli straffad nu?
2. Hur kommer det sig att man vill bygga räls för supersnabba tåg som ska ta oss ännu snabbare fram mellan Stockholm - Göteborg och Stockholm - Malmö när det fortfarande är så dyrt att åka vanliga tåg - vilken vanlig människa ska ha råd att åka dessa supersnabbtåg? Varför inte acceptera att det tar 4.25 timmar till Malmö från Stockholm och sänka priset istället?
3. Varför i hela världen ska CSN höja återbetalningsbeloppet per år för de stackars studenter som har studerat och som dessutom har t.ex. en alldeles för låg lön (sjuksköterskor) så de knappt kan betala tillbaka det där förbenade studiemedlet, för att kompensera för de stackars studenterna som har alldeles för lågt bidragsstöd så att de ska få 300 kr mer i mån?
Förundrad Anneutane som nu snart ska ikläda sig rollen som sjuksköterska igen. Denna gång på natten på en ortopedisk avdelning.
1. Vad betyder de där stationerna på E18 nära Oslo? Jag tänker att det kanske är vägskatt men som sagt jag åkte ju aldrig in i byn... Jag körde på jag... körde där det stod autopass... Kommer jag bli straffad nu?
2. Hur kommer det sig att man vill bygga räls för supersnabba tåg som ska ta oss ännu snabbare fram mellan Stockholm - Göteborg och Stockholm - Malmö när det fortfarande är så dyrt att åka vanliga tåg - vilken vanlig människa ska ha råd att åka dessa supersnabbtåg? Varför inte acceptera att det tar 4.25 timmar till Malmö från Stockholm och sänka priset istället?
3. Varför i hela världen ska CSN höja återbetalningsbeloppet per år för de stackars studenter som har studerat och som dessutom har t.ex. en alldeles för låg lön (sjuksköterskor) så de knappt kan betala tillbaka det där förbenade studiemedlet, för att kompensera för de stackars studenterna som har alldeles för lågt bidragsstöd så att de ska få 300 kr mer i mån?
Förundrad Anneutane som nu snart ska ikläda sig rollen som sjuksköterska igen. Denna gång på natten på en ortopedisk avdelning.
Bön för en som alltid är krasslig
Jag är trött på dessa ständiga krämpor, dessa små utmattande och löjliga sjukdomar, och av att alltid känna mig kraftlös, fast jag inte har uträttat särskilt mycket. Jag är trött på dess eviga krassligheter som gör att man säger om mig: "Den där är det då alltid något fel på."
Ja mig är det alltid något fel på.
För all del, inget allvarligt, inget som gör att de andra ser på mig med den lite skrämda respekt som man känner i sådana fall. När man tänker: "Det kunde hända mig..."
Inte ens det. VAd som händer mig är struntsaker. Struntsaker som inte skrämmer någon: Lite ångest där (eller förresten, det skrämmer nog...) lite deppigheter där (ja och det skrämmer nog det med...) men lite förkylning då? Lite huvudvärk, sen är det något med levern, äggstockarna, livmodern. Struntsaker, eller hur? Men det tar aldrig slut. Och mitt tålamod håller inte längre.
Jag börjar drömma om ett annat liv, ett liv utan sjukdomar och andra bekymmer. Ett kraftigt sunt liv, där jag skulle stiga upp utvilad och frisk varje morgon, beredd att möta allt med ett leende. Ett vackert liv i fantasin.
Och så börjar jag nu bli avundsjuk på andra människor. De friska och glada. Jag tycker det är orättvist med deras avsända min, deras fräscha hy, deras måltider utan ängslan och bekymmer. Och det där leendet de har när de säger åt mig: " Jaha, vad är det med dig i dag då?" med ett tonfall som om de inte visste vad sjukdom och lidande var.
Herre, hjälp mig att förstå. Hjälp mig förstå att de inte förstår. Ge mig också kraften, som är så dyr, när man inte har lust att göra någonting alls. Kraften att inte ge efter, som alla snälla människor säger. Kraften att vara duktig i alla fall.
Herre, hjälp mig att åtminstone bära mina ändlösa krassligheter med lite stil.
Fritt bearbetad ur " Böner för omöjliga dagar" av Lucien Jerphagnon
Idag får jag en drivande lust att skriva till alla öppna mottagningar i hela Sverige och berätta för de vilket misstag de gör om de är ensidigt inriktade mot en terapiform. Socialstyrelsen har kommit fram till att de måste skjuta upp beslutet angående KBT som ledande behandling vid depression, se bl.a. följande länk: http://parboork.wordpress.com/ och denna länk: http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellariktlinjer/depressionochangest/depressionochangestborbehandlasmedkbt
Jag vill säga att jag tror ni gör ett misstag i att bara söka KBT steg 1 utbildade till mottagningarna. Det finns så många terapeuter i detta land med psykodynamisk grund och med andra ibland mer fungerande inriktningar som t.ex. gestaltterapi och uttryckande konstterapi. Dessa terapeuter är väldigt bra på det de gör! De har en fokuserad och målmedveten inriktning i det de gör och för det behöver man inte ha KBT verktygen. Fler och fler mottagningar går nu över till att endast ha KBT terapeuter. Jag har under många år gått i olika terapier och provat både det ena och det andra och kommit fram till att det inte är metoden som är det viktiga utan terapeuten, hur hon eller han är som person och terapeut!
Jag vill säga att jag tror ni gör ett misstag i att bara söka KBT steg 1 utbildade till mottagningarna. Det finns så många terapeuter i detta land med psykodynamisk grund och med andra ibland mer fungerande inriktningar som t.ex. gestaltterapi och uttryckande konstterapi. Dessa terapeuter är väldigt bra på det de gör! De har en fokuserad och målmedveten inriktning i det de gör och för det behöver man inte ha KBT verktygen. Fler och fler mottagningar går nu över till att endast ha KBT terapeuter. Jag har under många år gått i olika terapier och provat både det ena och det andra och kommit fram till att det inte är metoden som är det viktiga utan terapeuten, hur hon eller han är som person och terapeut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)