Jag är trött på dessa ständiga krämpor, dessa små utmattande och löjliga sjukdomar, och av att alltid känna mig kraftlös, fast jag inte har uträttat särskilt mycket. Jag är trött på dess eviga krassligheter som gör att man säger om mig: "Den där är det då alltid något fel på."
Ja mig är det alltid något fel på.
För all del, inget allvarligt, inget som gör att de andra ser på mig med den lite skrämda respekt som man känner i sådana fall. När man tänker: "Det kunde hända mig..."
Inte ens det. VAd som händer mig är struntsaker. Struntsaker som inte skrämmer någon: Lite ångest där (eller förresten, det skrämmer nog...) lite deppigheter där (ja och det skrämmer nog det med...) men lite förkylning då? Lite huvudvärk, sen är det något med levern, äggstockarna, livmodern. Struntsaker, eller hur? Men det tar aldrig slut. Och mitt tålamod håller inte längre.
Jag börjar drömma om ett annat liv, ett liv utan sjukdomar och andra bekymmer. Ett kraftigt sunt liv, där jag skulle stiga upp utvilad och frisk varje morgon, beredd att möta allt med ett leende. Ett vackert liv i fantasin.
Och så börjar jag nu bli avundsjuk på andra människor. De friska och glada. Jag tycker det är orättvist med deras avsända min, deras fräscha hy, deras måltider utan ängslan och bekymmer. Och det där leendet de har när de säger åt mig: " Jaha, vad är det med dig i dag då?" med ett tonfall som om de inte visste vad sjukdom och lidande var.
Herre, hjälp mig att förstå. Hjälp mig förstå att de inte förstår. Ge mig också kraften, som är så dyr, när man inte har lust att göra någonting alls. Kraften att inte ge efter, som alla snälla människor säger. Kraften att vara duktig i alla fall.
Herre, hjälp mig att åtminstone bära mina ändlösa krassligheter med lite stil.
Fritt bearbetad ur " Böner för omöjliga dagar" av Lucien Jerphagnon
