Sjukdom

Läser om depression som en psykoterapeut vid namn Johan Ydrén skrivit om på den här sidan. Han skriver och poängterar att depression är en sjukdom och jag känner att det stödjer mig lite. Han skriver om vad svårt det är att göra det som man mår bra av när depressionen fått sitt fäste. Då är det viktigt att sätta upp små mål. Det kan vara att t.ex. tänka på morgonen att nu ska jag gå upp, nästa mål är att sätta sig på sängen, nästa mål att ta sig till badrummet. Nästa delmål kan vara att ta en promenad.

Han skriver sedan" Viktigast av allt är att du belönar dig för varje sak du lyckas med. Det spelar ingen roll om det är att ordna en födelsedagsfest eller att sätta dig på sängen. Varje delmål är en prestation för dig, du förtjänar beröm för att du löst det. Försök le mot dig själv, bocka av ditt delmål på en lista, ge dig själv en chokladbit, berätta vad du lyckas med för någon som ser storheten i det. Fira din självhjälp!"

Det som är skönt att läsa är att han inte prisar medicin utan menar att det går genom psykoterapi, stöd och självhjälp att ta sig igenom depressionen.

Igår tog jag mig ut på en lång promenad. Bara det är en bedrift och värt att klappa mig själv på axeln för. På kvällen var jag på sinnesrogudtjänst med en fin vän. Tackar mig själv för det! Jag tog en del lugnande medicin i går på dagen. Men i går kväll och idag har jag inte tagit något lugnande. Jag trappar ut antidepressiva som min kropp i samråd med kinesiologen bett mig göra. Jag tar droppar istället som heter R184 som är serotoninhöjande. Jag ska snart börja skriva en biografi enligt rekommendation från min terapeut. Jag fattar inte hur jag hamnade i detta helvete! När jag vaknade i morse så började det bränna igen och tankarna finns ju där, de negativa. Jag började skriva i min dagbok men samtidigt var jag så trött att ögonen orkade inte vara öppna, samtidigt kunde jag inte somna heller. När jag skrev lättade trycket en aning.

Jag önskar att fler människor skulle läsa min blogg, särskilt de som är i samma situation som jag.

Bön för en som alltid är krasslig

Jag är trött på dessa ständiga krämpor, dessa små utmattande och löjliga sjukdomar, och av att alltid känna mig kraftlös, fast jag inte har uträttat särskilt mycket. Jag är trött på dess eviga krassligheter som gör att man säger om mig: "Den där är det då alltid något fel på."

Ja mig är det alltid något fel på.
För all del, inget allvarligt, inget som gör att de andra ser på mig med den lite skrämda respekt som man känner i sådana fall. När man tänker: "Det kunde hända mig..."

Inte ens det. VAd som händer mig är struntsaker. Struntsaker som inte skrämmer någon: Lite ångest där (eller förresten, det skrämmer nog...) lite deppigheter där (ja och det skrämmer nog det med...) men lite förkylning då? Lite huvudvärk, sen är det något med levern, äggstockarna, livmodern. Struntsaker, eller hur? Men det tar aldrig slut. Och mitt tålamod håller inte längre.

Jag börjar drömma om ett annat liv, ett liv utan sjukdomar och andra bekymmer. Ett kraftigt sunt liv, där jag skulle stiga upp utvilad och frisk varje morgon, beredd att möta allt med ett leende. Ett vackert liv i fantasin.

Och så börjar jag nu bli avundsjuk på andra människor. De friska och glada. Jag tycker det är orättvist med deras avsända min, deras fräscha hy, deras måltider utan ängslan och bekymmer. Och det där leendet de har när de säger åt mig: " Jaha, vad är det med dig i dag då?" med ett tonfall som om de inte visste vad sjukdom och lidande var.

Herre, hjälp mig att förstå. Hjälp mig förstå att de inte förstår. Ge mig också kraften, som är så dyr, när man inte har lust att göra någonting alls. Kraften att inte ge efter, som alla snälla människor säger. Kraften att vara duktig i alla fall.

Herre, hjälp mig att åtminstone bära mina ändlösa krassligheter med lite stil.

Fritt bearbetad ur " Böner för omöjliga dagar" av Lucien Jerphagnon