Skalman i äggens land

Varit till Falun idag. Suttit och hållit K i handen och ställt tusen frågor till läkaren som såg mer och mer ut som att han var på väg att somna. K tyckte att han såg ut som Skalman.

Efter en fråga och en lång lång lång betänketid fick vi svar att vi ska prova med att starta sprutbehandling idag. Tyvärr vet vi inte om det är lyckat förrän på måndag den 6/2 då ett blodprov ska analyseras. Det kan hända att det visar sig att behandlingen bör avbrytas och invänta en bättre månad.

Det som var positivt med Skalman var i alla fall att han hälsade och bad oss sitta ned och tittade oss i ögonen när han pratade - dock var jag på väg mer än en gång att fråga om det var någon hemma i skalet.

En mycket speciell inbjudan

Det verkar ändå som om jag kan ta den första sprutan ikväll eller möjligtvis i morgon kväll. Jag får besked om det under dagen. Efter den avstannade blödningen så testade vi lite äggstocks- och livmodermassage samt ett koncentrerat tryckande på olika berörda zonterapi punkter på fötterna.

Mina förhoppningar är dock inlindade i is. Det är inte så konstigt. Acceptans och validering. Det är som det är och det är inte så konstigt. Jag befinner mig i en ständig kris - det är verkligen så och därför är det inte så konstigt att jag då och då faller, snubblar, inte tror jag kan ta mig upp men sedan gör det i alla fall. Tack vare acceptans, validering och en stor portion kärlek från Krister och fantastiska vänner så reser jag mig upp ändå. En Krister som verkar mer och mer utsliten efter alla turer i denna bebiskarusell. Vi lärde oss en läxa igår.  

Lärdomen lyder:
Försök inte göra kreativa saker tillsammans när hjärnan är slut för dagen! Det slutar i missförstånd och besvikelse. Försök inte heller göra projekt med en kvinna vars mens borde kommit men stannat av på ett mystiskt sätt och som har en pyrande vulkan inombords.

Nu är en ny dag och jag fick ändå lite luft under vingarna nyss och blev kreativ. Vi håller nämligen på att slipa på en inbjudan. En mycket speciell inbjudan...

En dramatisk himmel igår över snödränkt landskap.

Bakslag nr 2

Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är ett bakslag här igen, då det var falskt alarm. Jag kan sätta hundra tusen på att cystorna sitter kvar då mensen som skulle komma har kommit av sig.

Ringa till kliniken i morgon. Förmodligen vill de att jag ska komma dit och göra undersökning. Jag jobbar i morgon kväll, mina ben känns som de inte riktigt bär mig... Just nu gick hoppet och drog över sig något svart täcke igen.

Just nu känns det så här. Förhoppningsvis lite nya känslor och tankar i morgon.

Vänskap, hopp och behandlingsstart

Har världens finaste vän på besök. Med världens finaste son. Hon ser bilderna på Tusse som vi har i vårt hus. Tusse som finns med oss här. Hon ser bilderna och kommenterar och tar in. Hon tar in hela mig och mitt liv och Tusses närvaro. Så otroligt betydelsefullt. Så betydelsefullt att det rör mig till tårar om och om igen. Tillsammans gråter vi, hon och jag och pratar om framtiden. Vi talar om möjligheten till ett syskon till Tusse. Hon ger mig styrkan att våga bryta inlåst bana. Våga byta spår och tro. TRO!

Idag fick jag mens efter 10 dagars behandling med Primolut-Nor!! I morgon dag 2, börjar jag sprutbehandlingen. Efter 7 dagars sprutbehandling blir det blodprov och efter 10 dagar ett nytt ultraljud. Det bästa av allt är att den läkaren som skrev in oss jobbar om 10 dagar! Det innebär att vi kommer få träffa den som är mest empatisk av dem och bara tanken på det gör mig glad!

Kronprinsessan Viktoria

Kan inte. Vill inte. Men. Så idag så kom tanken ändå. En bitter tanke ur djupet av en smärta. Kronprinsessan Viktoria får säkert göra minst ett ultraljud i månaden. Hon får säkert göra 3D UL med total genomlysning av moderkaka och navelsträng. För vad skulle hända om Kungahuset drabbades av en katastrof?

Alla har inte lika värde. Det är bittert och sant och det gör så satans ont.

Blandade känslor i en trött kropp

 

Blandade känslor med en trött kropp. Sov i går kväll och vill bara sova idag. Men när gråten kom så befriade den mig för ett ögonblick. Det var en slags förlamning som släppte. När längtan gör sig så starkt påmind, särskilt när jag läser om andra som blivit gravida så kommer gråten porlande. En porlande gråt som måste få ett utlopp.

Efteråt så tog vi en promenad i ett snödränkt landskap.

Efteråt så läste jag ett brev från läkaren i Falun att han avböjer att träffa mig i fortsättningen eftersom jag tyckte att vårt möte var ”under all kritik”. Vad händer då, tänker jag, om vi kommer dit och ska göra äggplock och det bara är han där? Tänker han vägra träffa oss då?

Efteråt försöker jag styra mig tillbaka till dagens uppgifter utan att gräva ned mig i en nedåtgående spiral. Vi ska städa ur garderober som stått i stora salen som vi ska ta upp till sovrummet. Vill sätta tapet på dem och göra dem fina. Där de stått i stora salen så vill vi hitta en täljstenskamin som kan passa i nischen där. Kanske hinner vi med och öva lite innan kvällen är slut med.

Sen fortsätter jag att fundera på vad vårt företag ska heta. Det är inte lätt. Det är som att jag letar efter något som förklarar vad vi vill göra men som inte är för gulligt och inte för präktigt. Huset ligger i Trönödalen och vi ska ha festlokal, kurser i konst, musik, teater personlig utveckling. Dessutom ska vi ha ett café. Kom gärna med förslag!

Där jag står, i nischen skall vi försöka hitta en fin täljstenskamin som kan värma upp vår kommande kurs/festlokal.

Att välja sina strider

 

Tänk vad mycket tankar som väckts inom mig senaste dygnen. Det har ni mina vänner också varit med och bidragit till. Mycket konstruktiva idéer har väckts.

Jag tycker det är sorgligt som någon skrev här i en kommentar att hon blivit förvånad när hon hade fått ett vänligt bemötande i vården innehållande medmänsklighet och värme.

Läs det igen: Det är förvånande när man blir bemött med medmänsklighet och värme av en läkare.

Tyvärr har jag nu läst att andra har samma erfarenhet som jag av mötet med läkare på IVF kliniken i Falun. Tyvärr hade ju inte vi någon god erfarenhet av kontakten med Linnékliniken i Uppsala heller annat än att den första läkaren vi mötte där var mycket human men sen tyvärr glömde bort oss. Det har han faktiskt bett om ursäkt för! Vi fick pengarna för det besöket tillbaka till och med!

Det finns mycket att göra i vården vad gäller bemötande. Vi som är sjuksköterskor är ju de som fångar upp och räddar det hela oftast. Likaså är det i Falun. Sjuksköterskorna gör ett enormt jobb där. Ändå är det vi som sjuksköterskor som har den sämsta lönen. 

Som någon skrev för ett tag sedan i en artikel i aftonbladet; här så är löneskillnaden groteskt stor mellan sjuksköterskor och läkare. I artikeln tas det påslag upp som läkare får när de går in och jobbar vid storhelger. Där jag arbetar får vi inget påslag alls mer än några extra timmar, som vi visserligen kan ta ut i lön sen, men det gör inte någon anmärkningsvärd skillnad i lönekuverten måste jag säga.

Summa summarum. Denna dag började vackert i solen som jag lovade mig själv i går kväll. Den urartade sedan vid skrivbordet när jag insåg hur hög summa studiemedel jag är tvungen att betala tillbaka varje månad detta år och återigen fick jag ett psykbryt på mitt yrkesval – eftersom lönen är så urusel. Jag vet att jag inte kan göra något åt alla orättvisor, särskilt inte på en dag :-0 men en liten sak vill jag göra och jag tror att jag måste börja med att gå ur Vårdförbundet. 

Jag måste dock försöka tagga ned nu och välja mina strider lite. Jag kan inte gå in i allt till 100 %. Dock tror jag att något börjar utkristallisera sig ännu mer vad gäller mitt yrkesval. 

För att pigga upp mig själv så köpte jag en glad låda! Som vanligt tänker jag på Tusse när jag köper något lekfullt. Jag önskar han fanns så jag kunde få stoppa hans leksaker i lådan! Men lådan gör mig glad ändå!