Det måste få finnas

 

Livet kastar sig mellan olika sinnestillstånd. Ena stunden total eufori och andra stunden, det svider lite inom mig. Världen är där ute. Vi sitter i en ring. Jag ler och pratar som om jag är en av alla andra. Visst är jag det också. Och visst är det så att människor måste få uttrycka sina bekymmer med, deras liv måste få fortsätta vara så som det är. Det kan inte få vara så att de ska sluta tala om sin vardagsoro och sina vardagliga bekymmer bara för att jag har förlorat mitt barn. Nej. Så kan det inte få vara. Men det till trots så finns ändå hela mitt känslospektrum. 

Jag kopplade upp mig själv gentemot mitt inre, upprättade en stillsam dialog. I ringen satt nyfikna glada människor. De var där för att påbörja en kurs. Jag slappnade av en stund. Precis då kliver det in tre eftersläntrare, två av de är gravida varav den ena av dem är så gravid så det ser ut som att hon ska föda vilken sekund som helst!

Jag fick nästan panik. Ville ta min ryggsäck och springa ut därifrån. Grep tag om mig själv och tryckte tillbaka mig på stolen. Påminde mig om den inre dialogen. Viskade till mitt hjärta att det är okej. Viskade till min gråt att det är ju så himla förståerligt. Sa till mig själv med min bästa moderliga och trygga röst, det är förståerligt att du känner så här just nu. Det måste få vara så att hon kommer in här och är jättegravid. Nej, skrek hjärtat! "Jag vill härifrån, jag ska inte vara här, ta mig härifrån"!

Det måste få vara så att du, sa jag till mig själv, måste få känna dig ledsen och sorgsen. Ingen märkte något. Trots att det var som om jag sagt det högt. Känslan av sorg och grämelse infann sig en stund och jag fortsatte tala med mitt inre. Det gör ont. Det gjorde ont. Men det måste få finnas.

Mini cirkus

Tar några djupa andetag. Är inne i en liten minicirkus i mig själv. Det snurrar runt, alla tankar och känslor, mest tankar. Söker efter svar, söker efter det som ska säga nu, nu är det rätt. Snurrar och byter fil, byter kläder igen, lagar lite mat men känner inte fokus på det jag gör. Rusar ut i trädgården, liksom rusar, ja. I en trädgård rusar man kanske inte så ofta.

Bestämmer mig för en cykeltur till studion. Ska hjälpa Krister med att göra ett allsångshäfte tills i morgonkväll. Kokar några ägg och kollar min mail igen. Har bestämt mig för att cykla - får bra motion på köpet. Ska ta med maten till Krister. Potatis, matjessill, gräddfil och gräslök nedmojsat i en plastlåda. Blir nog gott.

Känner ni rusandet?

Snart redo för cykeltur på två mil t.o.r.

På vägen stannar jag till vid graven och kollar in om läppstiftet sitter kvar. Sist jag var där kunde jag inte låta bli att skriva på stenarna, men hade inget annat att tillgå än mitt läppstift.


  I morgon blir det skivsläpp med Urbans låtar. Återkommer mer om det här. Det har blivit en jättebra skiva. Det känns roligt att jag och Krister varit med om att göra denna skiva med Urban. Vi har haft stor hjälp av många. Urban är nog väldigt stolt och glad tror jag!

Studiomössen och de två världarna

Natten till tisdag förra veckan drömde Krister att hårddiskarna kraschade i studions musikdator. Vi håller på att spela in låtar med en singer-song-writer man med superbra texter och på onsdagen hade jag precis lagt på ett nytt flöjtintro på en låt då skärmarna plötsligt började blinka oroväckande. Mycket riktigt - alltihopa hade kraschat - vikt ihop sig, svartnat, gett upp och sagt godnatt. Panik utbredde sig inom Krister. Tänk vad mycket jobb som nu kanske gått förlorat!

Helgen gick och inget nytt sätt att förstå sig på den kraschade datorn uppdagade sig. Jag har haft besök av fina vänner från Stockholm och vi hade två sköna dagar tillsammans. En av vännerna är gravid i vecka 35 och jag känner mig mycket glad för det och ser fram emot att få se hennes lilla bebis i augusti! Vi tittade tillsammans på bilder och en filmsnutt som vi spelat in under förlossningen. Vi grät en stund tillsammans, värdefullt och oerhört skönt att kunna göra det med sina vänner.

Sen kom måndagen och Krister tog sig an datorn igen... Två världar finns för mig. Den vardagliga, den där jag hjälper Krister en hel del med saker och den andra världen, där jag sörjer vår älskade son. Det som är så bra är att de båda världarna går hand i hand. Äntligen verkar jag ha lärt mig hur jag kan bära smärtan med mig, låta den finnas där men ändå röra mig framåt. Ibland stannar jag dock, jag blir väldigt trött, utmattad rent av och då sover jag en stund. Ibland sover jag inte och då blir jag ännu tröttare och så slut att det är som dimma inombords.

På måndagkvällen hjälpte jag och studiomössen till med datorkraschlagandet och vips, vi lyckades!! Nu fungerar datorn igen och inspelningarna kan fortsätta.