Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.

Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.
Se inte föraktfullt på mig från fjärran.
Jag vill smyga tillbaka till min vrå och sitta i mörker.
Med båda händerna ska jag dölja min blottade skam.
Vänd ditt ansikte ifrån mig, älskade, och förlåt min smärta.

Rabindranath Tagore: Kärlekens vandring

Dessa rader väcker till liv den smärta som finns inom mig, ett rum som ingen kan nå, inte ens jag själv. Ett slags mörker, en envis tystnad, ett gråtande skrik och en liten flicka i en röd kappa. Flickan står i hallen och kan inte gå, hon kan bara inte gå. Det trots att mannen sagt att hon ska gå. Han vill vara ifred nu, då ska hon gå, respektera det och gå. Gå bara! Men det går inte.

Flickan står kvar, som fastklistrad i hallmattan. Inombords denna sveda. En ilande smärta som går från lillfingret genom handleden upp genom armen till hjärtat. Det svider och sticker som stötar in mot hjärtat. Flickan tar huvan på den röda kappan och kupar över sitt huvud. Snart vet hon att gråten kommer, den kommer i ett skrik från det inre mörka rummet, från den stickande smärtan i hjärtat. Hon försöker säga till smärtan att försvinna men det blir bara värre. Mannen närmar sig henne och säger åt henne att det ska väl inte vara så svårt att gå, det är ju bara att öppna dörren och gå ut, men det går inte. Hon kan inte gå.

Det finns inget sätt för henne att kommunicera om det, det inre rummet har belägrat henne och kan inte meddela henne vad som pågår.