Så stort - 3 1/2 månad.

Egentligen är det så stort så jag inte skulle prata om nåt annat. Egentligen är det så. Jag har alltid sagt det finns ord för allt men jag tror de tagit slut nu.

Varje kväll när hon somnat så längtar jag till morgonen så jag kan få se hennes leende igen. Inte bara se utan höra hennes glädjetjut - ja, faktiskt. Hon somnar ungefär runt 21 på kvällen och vaknar runt 6 på morgonen och när jag kommer till hennes säng och säger godmorgon så tjuter hon till av glädje! Det är ju fantastiskt. Det är så stort. Det är så livs levande bejakande och bekräftande.

Hon pratar mycket vår lilla flicka och hon ler mycket och som sagt har hon börjat få tendens till att skratta högt. Snart kan jag göra den där leken där man liksom får henne att känna förväntningen i kroppen så det hissnar, ni vet. Jag säger: " Akta dig" Nu kommer mamma och ger dig storpussen och så tar jag några djupa andetag så hon ser och jag ser att hon hissnar av förväntning och sen pussar jag henne över hela kroppen upp till kinden och då blundar hon förnöjt och ler med hela kroppen samtidigt.

Hon kan vända sig på sidan nu och snart vänder hon sig väl helt om kanske. Hon tyckte inte om att ligga på mage tidigare men nu börjar hon även kunna gilla det lite mer.

Här kommer en bildkavalkad över senaste tidens händelser:

Girlpower i trädgården!

På badstranden i kvällsljus.

Hemma i skötrummet.

Favoritbild - på skötbordet.

Läsandes i Goboken om Wille. Hon älskar att titta i den boken. Den är precis anpassad efter hennes utvecklingsfas.

Tre månader

Klara då, tänker ni säkert. Det är kanske henne ni väl läsa om?

I torsdags blev Klara 3 månader. Vår fina underbara, tålmodiga och lekfulla dotter. Hon är på alla sätt och vis ett mycket lättsamt barn får jag säga. Nu senaste nätterna har hon ätit ca 21 på kvällen och sedan sovit hela natten till 6.30. Då är hon väldigt vaken och mycket lekfull och vi ligger oftast på en filt i vårt vardagsrum och leker, tittar i böcker och sjunger. Hon pratar mycket. Säger mycket aaahhh i olika tonarter och variationer. När jag sjunger så blir hon helt exalterad och sjunger nästan med verkar det som. Det är fantastiskt att få vara så nära henne och ha dessa stunder när vi följer varandras ansiktsmimik och bara improviserar med olika sånger, ramsor och ljud. Efter en timme ungefär när klockan är 07.30 så vill hon sova igen och ibland går jag och lägger mig själv då också vilket har resulterat i att jag vaknat runt 11 och har sedan varit som en zombie resten av dagen. Idag gjorde jag nämligen annorlunda! Jag stannade kvar uppe och skrev på morgonen när Klara och Krister sov. Det var väldigt skönt och det resulterade i att jag inte blev lika segt segt trött under dagen.

Det verkar som det finns någon gräns i mig - sömngräns eller att sömncykeln blir rubbad om man somnar om efter att ha varit vaken en timme drygt. Det finns ju forskning om det där... Jag behöver ju sova fler timmar för jag går ju inte och lägger mig kl 21 när Klara gör det förstås. Men det känns som att kroppen mår bättre av att gå upp kl 06.30 än kl 11...

Flera positiva saker inträffade. Bland annat gjorde jag mitt träningsprogram. Jag följer  en bok av Olga Rönnberg som heter "Träning för nyblivna mammor" och det behövs verkligen. Jag är helt försvagad i hela sätesregionen och i benen. Nu i morse började övningarna i steg 1 äntligen kännas något sånär möjliga att göra. Men jag har inte gjort dessa övningar varannan dag som det står i programmet. Vissa dagar är jag fortfarande förlamande trött och det kan till stor del ha att göra med huset vi bor i och alla krav som hela tiden strömmar över mig som har med huset att göra. Blodproverna jag tog var helt felfria allihopa! Vet ni förresten att man inte ska göra situps efter man varit gravid? Det visste inte jag förrän jag läst Olgas bok. Det har att göra med muskeldelningen som blir i magen och gör man situps så går inte muskeldelningen ihop. Man ska istället ägna sig åt statisk träning där man drar in naveln mot ryggraden.

Jag har fortfarande inte skrivit ned någon förlossningsberättelse. Det känns som att det skulle bli så kort. Det verkar som att jag lätt skulle kunna sammanfatta den till några rader. Men vi får se, kanske kommer massor av ord när jag väl börjar skriva? 

Genomhärlig och god

Jag är inte så genomhärlig och god som en del verkar tro. Även jag har sidor som är svarta och sidor av missnöje och klagan. Om ni så vill, kalla det gnäll. Men jag hävdar att ordet gnäll borde tas bort ur den svenska ordlistan. Så här var det:

Jag höll på att städa och hittade min skrångliga brudbukett i ett hörn. Jag tog en bild på den och la ut på FB hur förundrad jag fortfarande är över hur denna brudbukett kunde bli så fatalt misslyckad. Min inre bild över hur den skulle se ut stämde över huvud taget inte  överens med resultatet. När jag ser bilder på mig och Krister så ser jag hur oerhört vackra och lyckliga vi är på vår bröllopsdag men så ser jag den fåniga brudbuketten som sticker ut likt en vårta på någons näsa. Mycket uppseendeväckande med andra ord.

En del tycker att jag gnäller och att jag borde ha släppt det där nu för länge sedan. Jag la dessutom ut floristens namn och det blev uppenbarligen svårt för vissa. Skriva ned och vara kritisk mot någon så här på FB? En recension, en negativ sådan, ska man verkligen ägna sig åt sånt på FB?

Det var ju ändå två år sedan. Vissa saker har jag inte bara orkat ta tag i och det där är en av dem. Det kändes svårt att gå in på blomsteraffären och fråga, hur i hela världen den där brudbuketten kunde bli så miserabel? Livet har gått på. Det har verkligen varit intensivt, minst sagt, från ett liv fullspäckad med IVF mediciner – hormoner som gjort mig mer eller mindre förtvivlad mellan varven och sorgen som hela tiden bultat under mitt skinn och under tiden flytta och ta hand om ett stort hus med tusen visioner och starta ett företag, också det med tusen visioner.

 Kampen var given. Från dess att Tusse föddes till nu så har det varit en kamp i 190 km/h. Vi har tex fortfarande inte spelat in den skiva jag skulle velat göra som ett tackkort till dem som deltog på bröllopet. Det har vi inte gjort på grund av allt annat som hela tiden kommer emellan. Alltid är det nåt som kommer emellan.  Det här med brudbuketten har alltså legat och gnagt inom mig. Jag ville allt skulle bli så bra. Vi förtjänade verkligen det. Och det som man verkligen kan påverka och dessutom betalar för borde kunna bli bra, resten går inte att göra något åt. Resten blir man tvungen att släppa, och lämna till sitt öde.

Men varför inte lyfta fram det positiva, säger någon då? För det var ju 98 % som var positivt och 2 % som var negativt. Jag har aldrig varit så bra på att lyfta fram det positiva på det sättet. Jag har aldrig varit bra på att ta saker med en klackspark. I min instabila personlighet har mitt liv aldrig varit så lätt att jag kunnat ta saker med en klackspark eller känt mig som en gås, där allt rinner av mig. En gång har jag lyckats att inte höra glåporden från min bror när han retades med mig som liten och den gången är verkligen unik. Jag kom på mig själv med att inte lyssna helt enkelt. Efteråt frågade jag, va? Sa du nåt till mig?

Blodprov och skratt

Tack snälla ni för era kommentarer! Jag var tilll läkare igår och har tagit blodprover nu för järn, B12,TSH, Glukos mfl. 

Vi får väl se vad de visar. Annars är det väl som några av er skrivit med. En enorm omställning OCH faktum är att jag har oerhört svårt att slappna av på nätterna när hon sover.  Har svårt att länna över till Krister. Men bestämde mig för att skärpa mig med det igår så det känns bättre med det. 

Inatt åt Klara bara var sjätte timme. Hon sover lugnast på förnatten så det är då vi egentligen ska passa på att sova :-o

Igår valde vi emellertid att titta på Maria Bloms senaste film: Hallå, Hallå. Väldigt väldigt fin film med fantastiska skådisar!

Det är så härligt med människor som skrattar mycket. En av karaktärerna i filmen gjorde det. Fnissade så fort hon sa nåt. Igår träffade vi ett trevligt par som också är så, fulla av skratt helt enkelt. 

Ska börja samla på såna människor tror jag ;-)

På tisdag kommer Friteatern hit och spelar sin föreställning Hässja. 

Ska göra rulltårta med apelsin och jordgubbar till fikat. 

Snart får vi börja använda storlek 2 på blöjorna. Alltså lämna newborn blöjor. 

Vi har fått en tid hos ögonläkaren till Klara. Det kan hända att hemangiomet som hon har under ögat kan komma att trycka på synnerven. Bäst att kolla upp. 

Nu ska här ätas blodpudding. 

Kram från oss

Nåt fel är det

Fick en kommentar under ett tidigare inlägg om att det är roligt att se det går så bra trots att jag förlorat så mycket blod under förlossningen. Sanningen är att det går inte så bra tyvärr. Jag är helt svag i kroppen. Har ingen ork nästan alls och ibland klarar jag inte av att ta hand om Klara. Det gör ont under mina fötter och jag stapplar fram när jag ger mig ut på promenad. Orken är så uttömd att jag skulle kunna skrika vid minsta lilla motgång och ibland gör jag det med och gråter av ledsenhet då jag inte vill känna mig så här. Jag vill ha kraft till att vara med vår dotter. Det är tur att Krister finns så nära till hands nästan jämt. 

Faktum är att jag var piggare för en månad sen...

DNA-test svar

Behövs inga ord. 

Från dag 21 när vi gjorde UL så har vi vetat men många läkare tvivlat! 

Inget svar än

Nej svaret på DNA-testet dröjer än. 8 arbetsdagar kan det ta. Så någon gång i början på nästa vecka borde det ha kommit.

Vissa dagar är jag väldigt utmattad och kanske har det med att göra att jag förlorade 1.6 liter blod under snittet och jag har liksom glömt bort att ta järntabletter. Vid återbesök igår hos barnmorskan påminde hon mig om att om man förlorat mer än 1 liter blod vid en förlossning så ska man äta järntabletter i minst tre månader efteråt. Hm... Jag tänkte att så fort min bleka hy fick färg igen så var det väl inget mer att hålla på med. Sjuksköterska som jag är. Smart tänkt. Min järndepot har förmodligen fått sig en rejäl tömning. Jag har ju alltid varit mer eller mindre slut, särskilt på f.m. När jag sovit och gått upp och ätit frukost så brukar jag vara så slut sen att det är lika bra att gå och lägga sig igen. Framåt kvällen kan jag bli lite piggare. Eftersom jag brukar känna mig slut på detta sätt så har jag trott att det är normalt det jag känner nu med men jag inser nu att det är mer än normalt. Det är inte sömnbrist heller, speciellt mycket, det är bara kroppen som inte orkar. Den liksom stapplar fram och ibland blir jag rejält yr med. Därför har jag börjat äta Hemofer igen. Vi får se om det hjälper, annars får jag väl ge mig på Niferexen... förhoppningsvis blir jag inte lika förstoppad nu som under graviditeten.

Jag har förresten fått en mycket bra förklaring till varför mina tarmar står extremt stilla under graviditet. Tjocktarmen sitter nämligen fast i livmodern och även tarmarna på höger sida om livmodern sitter fast, så kallade adherenser. Även äggledaren som jag har sitter fast i livmodern på ett ställe. Det är med andra ord inte konstigt att det blir märkligt i min mage, mer problem än normalt när jag är gravid.

Nu vaknade Klara, så jag ska gå och ta hand om henne. Påbörjar förlossningsberättelsen vid nästa inlägg.