Dag 5 - så här bor vi - i Trönödalen!

Så här bor vi! utropar min kära man upprepade gånger med glittrande ögon. Han fullkomligt studsar ut på balkongen och fotograferar. Kommer sedan in och visar stolt sin fotoinsats och entusiasmen bubblar inom honom! Det gör mig glad. Hans glädje smittar av sig. Det är bra. Han fortsätter och säger: När jag tittar på det här så blir jag nästan religiös!

Dag 5 idag och vi har varit i en handelsträdgård. Blir överväldigad där på affären. Det finns så mycket att göra och det kan bli så fint! Så blir jag lite ledsen över tanken som kommer krypande, en tanke om omöjlighet och höga berg som tornar upp sig. Det är mycket som ska till för att nå våra drömmar (där kommer monstret igen, att inget får vara riktigt bra). Ibland blir jag trött av det och tänker, det är skönare att vara nöjd med det vi har bara. Luta oss tillbaka. Vila.
    Vi blev båda lite matta, så vi begav oss in i Lilla K:s trädgårdskök istället och åt en lunchbuffé som var mycket välsmakande, miljön är också så skön och inspirerande att vistas i. När vi satt där kom äntligen dagens solljus och sken in genom växthustaket.

Jag har fortsatt att vara darrig inombords, frusit mycket idag, är trött och har hjärtklappning.

Vi fick lite fångst på handelsträdgården. Köpte en blodröd krysantemum och vita klockformiga små blommor till Tusses grav, Gentiana - Rocky Mountain.

När vi kom hem från handelsträdgården somnade vi utslagna på sängen. 

Man kan se den blodröda krysantemum på andra trappsteget - längst ut på hörnet.

Så här bor vi!

Inte bara förkyld

Nere i en lång korridor står det som är jag. Tittar bortåt. Ser inte jaget utan ser bara en annan som kanske är jag. En suddig kontur. Det är en längtande mamma. Hon längtar efter sitt barn. Barnet finns inte mer. I rummet bredvid skriker en kvinna ut sin sista kraft hon har och får äntligen den belöning hon väntat på så länge. Barnet skriker. Det gör inte den här kvinnans barn. Det har somnat in i magen och tänker komma ut sovandes till världen. Barnet har stängt sina ögon fort och förhoppningsvis smärtfritt. Det var en chans, ett mirakel och nu vet hon aldrig om det kommer kunna hända igen, kan ett mirakel ske fler gånger?

I fönstret står en nyplanterad planta. Häromdagen log kvinnan åt sin man och en planta skulle planteras och växa med hjälp av skyddande plastväv. Hon log med hela sin soliga längtansfulla kropp till sin lika vackra kärleksljusa man. Han såg så glad ut. Plantan i sin lilla plasthydda skulle bli början på Växthuset. Växthuset som ska skapas i Trönödal, där de ska bo och skapa en framtid.

Solen strömmar nu in och fotosyntesen strömmar genom bladen som strömmar ned till stjälkens ände som förhoppningsvis sträcker ut sina små försiktiga spröt, en försiktig början till nya späda rötter.

Tiden står stilla i rummet. Kanske kan hon höra hur rötterna börjar växa, tårarna hör hon, snoret rinner längs överläppen, ned mot hakan, hon är inte bara förkyld utan ledsen också. Det är som att ha kommit till världens ände.