Inte bara förkyld


Nere i en lång korridor står det som är jag. Tittar bortåt. Ser inte jaget utan ser bara en annan som kanske är jag. En suddig kontur. Det är en längtande mamma. Hon längtar efter sitt barn. Barnet finns inte mer. I rummet bredvid skriker en kvinna ut sin sista kraft hon har och får äntligen den belöning hon väntat på så länge. Barnet skriker. Det gör inte den här kvinnans barn. Det har somnat in i magen och tänker komma ut sovandes till världen. Barnet har stängt sina ögon fort och förhoppningsvis smärtfritt. Det var en chans, ett mirakel och nu vet hon aldrig om det kommer kunna hända igen, kan ett mirakel ske fler gånger?

I fönstret står en nyplanterad planta. Häromdagen log kvinnan åt sin man och en planta skulle planteras och växa med hjälp av skyddande plastväv. Hon log med hela sin soliga längtansfulla kropp till sin lika vackra kärleksljusa man. Han såg så glad ut. Plantan i sin lilla plasthydda skulle bli början på Växthuset. Växthuset som ska skapas i Trönödal, där de ska bo och skapa en framtid.

Solen strömmar nu in och fotosyntesen strömmar genom bladen som strömmar ned till stjälkens ände som förhoppningsvis sträcker ut sina små försiktiga spröt, en försiktig början till nya späda rötter.

Tiden står stilla i rummet. Kanske kan hon höra hur rötterna börjar växa, tårarna hör hon, snoret rinner längs överläppen, ned mot hakan, hon är inte bara förkyld utan ledsen också. Det är som att ha kommit till världens ände. 

8 kommentarer:

  1. Åh Anne.
    Din smärta blir min när jag läser.
    Lille Tussungen, all er längtan, din lycka under graviditeten, känslan när vi fick känna hur han rörde sig i magen.
    Världens Ände. Tänk om det är precis där du behöver vara just nu. Fast det gör ondast i världen att vara där.
    Om jag kunde skulle jag blåsa tröstbubblor på hela dig och svepa in dig i en varm filt och allt skulle vara bra.
    Allt.
    Varmaste kramen och styrka och tröst och helande ljus.

    SvaraRadera
  2. Tack kära E, dina ord blir tröst ska du veta. Jag känner din omtanke! Kram

    SvaraRadera
  3. Ett mirakel kan ske två gånger och ännu flera. Det känner jag mig säker på. Kram!

    SvaraRadera
  4. Mirakel kommer ske tusen gånger om, om man tittar närmre på livet så är nästan allt små mirakel.
    Tårarna och snoret är saknaden och längtan efter de små. Och gör så fruktansvärt ont. All kärlek och ljus till dig xxx

    SvaraRadera
  5. Det gör ont. Det kommer alltid göra lite ont. Tack för din kommentar. Ska tänka på dig imorgon också! Kram kram

    SvaraRadera
  6. Världens kram från en mamma till en annan.

    Jag önskar..
    Jag vill säga..massa bra som gör att det känns..bättre
    Jag sänder omtanke..
    Kram!

    SvaraRadera
  7. Vad fint du skriver...
    Kram fina du!

    SvaraRadera
  8. Du skriver så fint, Anne, jag blir alldeles tårögd! Kramar till dig!

    SvaraRadera