När att gå ger värre smärta än att stanna

Själen viskar och gråter, hur kunde det bli så här, frågar hon sig... det finns ett barn som är bara fyra år, hon vill inte ta några beslut, hon tycker det räcker nu. Jag måste lyssna på henne och det går så ont att stanna och det gör ännu mer ont att gå. Men det är gå jag måste göra.

Jag har svarat på den frågan med hjälp av teorin, vad det är för mekanismer som gör att det är så svårt att gå, men jag förstår det inte i praktiken.

Jag står vid Skagens udde, ser vågorna brytas mot varandra. Det är som ström, den krockar, slås samman, det kommer underströmmar. Den ena vågen lyckas bryta sig över den andra. Den vinner, slår den mötande vågen sönder och samman. Det börjar om igen, ny våg kommer, strömmen i mitten. Det strömmar, det liksom gnistrar och jag kan inte göra annat än att stå i brytningen och se på.

1 kommentar:

  1. Jag känner dig inte mer än det du skriver på bloggen. Nära, smärtsamt och så igenkännande.

    Ja, vi måste gå. Hur ont det än gör. Min erfarenhet men jag vet också att ibland så sår det frukt att våga gå, även om man har svårt att tro på det. Kraft!

    SvaraRadera