Fiskbensparkett

Ligger i min säng. I rummet bredvid dånar det av tv-ljud. Klockan är snart halv tolv. Jag funderar över att snart är det fredag och då ska jag flytta några saker från det här rummet till ett annat rum inne i staden. I närheten av högskolan, ligger mitt nya tillfälliga hem. Jag tycker det är svårt med det dånande ljudet från rummet bredvid. Ljudet invaderar mig, trots att jag har öronpropparna i. Jag är oerhört trött på att inte ha mitt eget och få vara ifred, men jag funderar på hur jag ska orka en gång till, få kraft att lyfta mina armar och ta med mig min säng... jag har inte haft ork att beställa en släpvagn till sängen... kraften till att flytta finns inte, den finns verkligen inte. Det är stopp. Jag vet bara att jag måste få grejerna härifrån.

Jag funderar över det här med hem. Igår var jag hemma hos en familj i Jakobsberg som har ett radhus, mycket charmigt sådant, tycker jag, med öppen spis, härligt stor balkong och trädgård med. Visst, det är väldigt nära till grannen i trädgården men jag tycker ändå att det var överkomligt. Deras hem fick mig att längta efter ett eget hem. Ett hem där jag vet var jag har mina saker, inte som nu utspridda på olika ställen, till och med i olika delar av stan.

Jag har olika val, många val har människan, även så jag. Jag har nu valt att denna gång flytta in till en 33-årig kvinna med sin sjuårige son. Rummet jag ska bo i har fiskbensparkett. Rummet är ganska stort och ligger granne med köket. Fiskbensparketten gör att jag känner en trivsamhet, ett lugn och lite trygghet. Jag vill bo där en stund, för att förhoppningsvis bli lite klarare i huvudet, förhoppningsvis se var jag vill ta vägen, var mitt hem är. Troligtvis kommer jag inte hitta mitt hem nästa gång jag flyttar heller. Det jag egentligen vill är att bo i ett hus eller möjligtvis ett radhus. Jag är egentligen inte någon lägenhetsmänniska. Som läget är nu, så är enda möjligheten att få bo i ett hus är ju att hyra ett. Men var ska jag göra det? Utanför Stockholm? Eller i Gävle? Kraften att ta tag i det kommer utifrån ett beslut och beslutet finns inte där, därför avvaktar jag och då passar det bra att flytta in hos mamman med sin son, även om det kanske också innebär att jag inte får vara ifred alltid förstås...

För ett antal år sedan hyrde jag ett hus utanför Uppsala. Där fanns inga förbindelser direkt med kollektivtrafik, det gjorde att det blev lite tungrott att bo där. Jag blev väldigt beroende av bil. Den enda möjligheten för mig att skaffa ett hus, är antingen långt ute på landet eller möjligtvis här i Gävle. Samtidigt har jag en bild av mig själv att jag bor på landet. Mina föreställningar, behov, känslor och tankar går inte ihop. Mitt hem finns någonstans inom mig, jag vet. Jag fortsätter att andas och liksom lägger mig uppe på allt kaos och flyter med.

Tar en paus och tänker faktiskt sticka till en grannstad i morgon och hälsa på - kanske blir det ett spännande möte....


Läs även andra bloggares åsikter om Fiskbensparkett, flytt, hem, ork