Stolt

Idag hade sångföreställningen premiär som jag hjälpt till att regissera. Två gånger i veckan har vi repat senaste tiden. Det blev en väldigt bra kväll! Vilken sånggrupp, pianist, snyggt ljus och ljud och för att inte tala om vilken publik!

Jag är så stolt och glad att ha genomfört detta med sån glädje och tillgivenhet. Från början till slut! Tack!

Åkte sen hem i spårig snö med gammelbilen. Halt och isande vind. Tänkte jag skulle prova lite pommes frites i drive in att ha på vägen. Kan inte minnas den dagen jag åt Pommes. Men huuu vad det är äckligt egentligen. Det kändes  som att äta en skummgummipinne fylld med olja! Tänk att folk äter sånt. En del äter det ofta!

Innan jag skulle åka idag så fick jag en puss av Klara. Vilken sensationell upplevelse. Hon sträckte fram sin lilla mun mot min kind och pussade mig med tungspetsen ute. 

Innan det, tidigare idag så åt Klara pannkakor för första gången gjord på skrädmjöl, havremjölk och ägg. Hon rensade tallriken! Hon älskade det!

EC

Jag läste på lite om EC = elimination communication. En metod som finns etablerad även här i Sverige. Förstod sen att vi inte ska göra så stor grej av pottresultaten. Alltså inte applådera tex. Inte göra vågen heller. Eller dansa kring och ropa hurra. Det är nämligen världens naturligaste grej att gå på pottan och det ska inte förstoras upp på nåt sätt. Det har emellertid vår dotter fattat själv och gör nu sina behov utan att applådera efteråt. Vi ler lite och säger nåt i stil med. Det var ju fint att det kom i pottan och inte i blöjan :-) inuti oss svämmar stoltheten över!

Hon, vår älskade dotter har tagit plats i mitten av vår 160 säng med kaninen lojt liggandes bredvid. Det var nog jag som stoppade ned den. Hon är inte så fäst vid nåt särskilt gosedjur än. 

Hon har aningen lite feber och är snuvig. Efter besöket på öppna förskolan i tisdags (vi har inte varit där på tre mån nästan) så var smittan på plats direkt. 

Jag har svårt att varva ned. Många tankar om mycket. Kvinnor, hormoner, läkare som saknas när de behövs, någon att vända sig till med hormonella problem - kort sagt: en kvinna borde få ha rätt att inte må som en galenpanna, ansatt av fluktuerande hormonella störningar tillika med symtom som oroar! 

Klara ligger på en kudde så att huvudet ska komma upp ordentligt. Hon snörvlar och vänder sig om i sömnen. Mannen jobbar på krogen. Ska åka hem i snötung natt. Jag ska sova. Jag ska.  

ytterringen till den innersta viljan

Jag skriver en del i en anteckningsbok om Klaras utveckling. Alternativet är ju att skriva här men jag har varit så ambivalent till det. Det har liksom inte känts relevant på något sätt. Vem kan vara intresserad av att läsa om Klaras olika sidor och utveckling?

Men en och annan kanske kan vara lite intresserad förstås. Eller så kan jag ju se det hela som en dagbok, men då kommer jag genast till frågan, varför skriva en offentlig dagbok om mitt och min familjs liv? Varför inte? Varför inte bara skriva för mig själv här på datorn och spara ned det i en mapp som heter Klara. Varför inte det då?

Jag...
har varit väldigt utmattad sen Klara föddes och ibland så trött så att lyckan har gömts i en dimridå. Men den har funnits där som ett bubbel. En del grubbel har också gjort entré, om vad jag ska syssla med när föräldraledigheten är över. Det finns så mycket jag vill nämligen och ett av de svåraste grejerna i mitt liv har varit och är att komma fram till beslut och att fokusera på en sak. Särskilt om den saken gäller något som hettar till i mig inombords, om den saken är den som egentligen vill göras. Då lägger jag den ofta åt sidan och tänker att jag ska bara göra något annat först som liksom går i ytterringen till det som är den innersta viljan. Den innersta viljan får ge efter och i någon sorts chimär om att jag är odödlig så tänker jag att jag kan göra det där sen någon gång. Det nöjer jag mig ofta med och lutar mig  tillbaka med den insikten en stund tills det kryper på mig igen, den där känslan om att jag skulle ju göra det jag innerst inne är bra på och vill, eller? Så går det runt runt så där... Nu försöker jag utmana mig själv med orden som jag inspirerats av en vän till: Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. För på något sätt handlar det om mod. Mod att genomföra det hela från grunden. Bygga något från grunden och ha tålamod med det.

Klara...
är oerhört medveten om så mycket. Hon sitter stadigt vid 9 1/2 mån ålder, gör en liten liten ansats till att vilja krypa iväg men inte mer än så. Hennes favoritsysselsättning är att suga och bita på snören samt när hon kommer åt dra ut stoppningen från täcket som vi lägger på golvet åt henne att vara på. Dessa små tussar täcke stoppar hon gärna i munnen. När jag tittar på henne så skriker hon till av förtjusning/skräck för att hon vet så väl att hon inte ska göra det där.
En sak som är så fantastisk som jag inte trodde var möjlig med ett sånt litet barn är att hon kan gå på pottan. Jag ser på henne och märker när det är dags, eller så provar jag bara att sätta henne där en stund och då uträttar hon sina behov och när hon är klar så klappar hon i sina händer :-D och ser strålande nöjd ut. 

(Det är det jag menar, får man skriva sånt här på en blogg? eller kommer hon banna mig när hon blir stor, det är frågan??).

På eftermiddagen idag så läste vi en bok och då frågade jag om hon kunde peka på bilden av bananen. Hon gjorde det. Utan att jag hade hunnit säga nåt så började hon applådera. Hon var helt söker på sin sak! 

I vilket fall så är det fantastiskt att vara med om sitt barns framsteg på olika sätt. En bloggvän skrev om sin son när han skulle sova och jag känner så väl igen det. När Klara får sin välling så ligger hon och trycker in sina vassa naglar under mina naglar och sen nyper hon mig i näsan... Det är ganska oskönt. Hon måste känna sig oerhört trygg med mig eftersom hon kan utföra dessa små illdåd :-D
Jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Ny dimension

Förut när jag aldrig trodde jag skulle kunna få ett barn. Långt innan jag träffade Krister så var jag alltid artig när jag mötte andras barn. Jag tyckte de var gulliga men höll inom mig ändå en liten distans. Sen när Tusse fötts så var det bara smärtsamt och möta andra bebisar eller andra som var gravida. Nu, när Klara finns så är det en helt ny dimension som inträtt.

Igår var vi på Babysim med Klara för första gången. Det var ju flera bebisar där förstås och alla små ansikten fick mig att le och känna innerlig glädje. Förut har den varit utanpå. Nu, gick den ända in.

Tittut

Hon kan sätta för sin snuttekatt Mirre för ansiktet och sen drar hon bort och jag säger tittut. Då blir hon nöjd. Hon skrattar högt när jag prasslar med en plastpåse och sätter handen i och gör figurer med den. Hon skrattar högt när jag killar  henne med och ibland när vi tar av henne kläderna på kvällen så skrattar hon, särskilt när hon är trött. Klara visar så tydligt vad hon vill genom att dra i min arm när hon tex vill ha mer vatten eller sträcka sig mot det hon vill ha. Häromdagen när vi åkte tåg så visade hon tydligt att hon ville smaka min mat och när hon fick det så skrattade hon :-) upprepade gånger. Favoritleken är när jag sveper schalen över henne så det fläktar härligt och killar i ansiktet. Då sjunger jag om vinden och hon skrattar och njuter. 

Senaste tiden har hon haft sin första förkylning. Det började den 6 nov. Vi fick besöka akuten den 7 nov för falsk krupp och hon hade ganska dålig syresättning. Nu har förkylningen tagit om så det är en envis en. Riktigt envis. Och jag har hängt på med täppta bihålor och örongångar. Hoppas bara det försvunnit lite mer till onsdag då vi ska ut och flyga. Det är på väg att bli bättre... 

Råd till cancersjuk bloggvän

Maktlöshet. Förtvivlan. Och egentligen helt fel att hon ska bli lämnad ensam med sitt beslut. Att läkarna inte tar beslutet utan allt ansvar hamnar på patienten. 

Läs hennes blogg och om du känner en läkare eller är det själv. Se om du kan stötta/vägleda henne i den svåra sits hon befinner sig i. 

www.jagtankerintedo.wordpress.com

Till alla ni som läst min blogg

Fina vackra ni. Ni har funnits med vid min sida. Länge. Från svår sorg till euforisk glädje. 

Mina ord känns inte längre nödvändiga. 

De har tjänat ut sin tid. Just nu har de inget värde. I alla fall här i Bloggen. Jag kan inte blogga när andra bloggare skriver om svår smärta och sorg. I jämförelse med det finns inget att tillföra. 

Klara har lärt sig plaska i sin badbalja så det stänker över hela köket. Hon har också två tänder på gång i nedre käken. 

Hon säger dadada.  Men har nu varit ganska tyst i två dagar. Hennes leende är oslagbart när jag säger godmorgon. Hon älskar att äta med sked. När jag frågar henne om hon vill ha mer så ler hon och gapar stort :-) vi sjunger nästan hela dagarna. Och ibland sjunger hon med. 

Jag har senaste dagarna börjat återfå en energi som jag inte vet när jag kände. Serotoninupptaget är mycket knutit till hur magen mår och nu tar jag en drink varje morgon med magenzymer i bland annat och det gör att jag blir piggare. Magen har levt om som bara den. Så den blev nog positivt överraskad :-)