Mötesplats Citruslunden

Hit ska ni få komma sen och få uppleva omtanke, sinnlighet och vacker omgivning. Tänk er ett ställe som inbjuder till inspiration samtidigt som det är avkopplande. Ett ställe som pockar på dina smaklökar, lockar dig till drivande lust, kreativitet och tillsammans med en glädje att få dela det med andra. En mötesplats där det finns skön svängig musik blandat med färg, form och smak. En plats där du får rum för din själ. En mötesplats för alla dina sinnen.

långsamt

Jag har kommit att röra mig långsamt, det har sina olika skäl...

Så börjar en sång av Lisa Nilsson.

Vidare fortsätter den: "Benen känns inte lätta, lusten finns inte där".

Det säger allt om var jag befinner mig just nu. Jag har varit där så många gånger förr. Studier visar ju också tyvärr, att har man en gång varit deprimerad så är det lättare att bli det igen.

Idag har det nästan gått 2 1/2 vecka utan att jag ätit gluten, laktos, socker, druckit kaffe eller alkohol. Jag har också druckit mitt näringstillskott morgon och kväll samt stoppat i mig vitaminer och stärkande medicin bland annat för binjurarna. Igår fuskade jag dock lite genom att äta lite mozarella på den glutenfria pizzan jag bakade. Tyvärr kan jag inte rekommendera det glutenfria mjölet jag använde då det gjorde att degen smakade höbal. Konsistensen på pizzan blev också aningen suspekt. Ingredienserna uppe på var desto godare, lufttorkad salami, oliver, pesto, ruccola och god tomatsås.

Men åter till ämnet för dagen: depression. Det som gör mig tung är helt uppenbart och det har varit så i hela mitt liv. Det är alla konflikter jag har inombords som gör mig så tung. Konflikter kring vad jag ska göra, blir det bra om jag gör på det ena eller andra sättet? Var ska jag bo? Hur ska jag få in mer glädje i livet? Hur ska jag börja? Med vad ska jag jobba?

Det är det där med mitt yrke som blivit så tokigt. Jag har utbildat mig till något som jag inte trivs med. Jag kan inte identifiera mig med en yrkesroll som sjuksköterska. Men vad kan jag identifiera mig som då? I nuläget får jag börja leta efter något jobb som gör mins åverkan på min själ och sedan sakta men säkert hitta det som är min innersta önskan.

Jag arbetar nu på att vara tydlig mot min arbetsgivare att jag söker andra jobb och jag söker andra jobb men oroar mig en del ändå för att jag ändå inte kommer trivas på det nya stället och då gäller det att öppna en bakdörr på det nya stället så att inte jag inte hamnar i baklås. Det är detta att hela tiden förhålla sig till allt och alla hela tiden som naturligt också gör mig tung.

Inom Dialektisk Beteende Terapi (DBT) talar man om begreppet Wise Mind. Wise Mind är det tillstånd/beslut där den känslomässiga delen i dig och den förnuftsmässiga delen överlappar varandra. Ett Wise Mind beslut består av både känsla och förnuft. Båda delarna tas hänsyn till i beslutet. Det går att läsa mer om Wise Mind här.

Dagens Wise Mind beslut för mig är:
Ett beslut att inte älta och försöka problemlösa, för ältandet leder nämligen mig ingen vart. Mitt fokus ska istället ligga på nuet och utveckla mina färdigheter att vara i nuet. Det kommer leda till att jag mår bättre. Jag ska eftersträva att införa positiva inslag i mitt liv och lyssna till vad jag behöver. På längre sikt kommer jag kunna ta beslut som för mig närmare min inre önskan.

Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.

Om du inte kan älska mig, älskade, förlåt min smärta.
Se inte föraktfullt på mig från fjärran.
Jag vill smyga tillbaka till min vrå och sitta i mörker.
Med båda händerna ska jag dölja min blottade skam.
Vänd ditt ansikte ifrån mig, älskade, och förlåt min smärta.

Rabindranath Tagore: Kärlekens vandring

Dessa rader väcker till liv den smärta som finns inom mig, ett rum som ingen kan nå, inte ens jag själv. Ett slags mörker, en envis tystnad, ett gråtande skrik och en liten flicka i en röd kappa. Flickan står i hallen och kan inte gå, hon kan bara inte gå. Det trots att mannen sagt att hon ska gå. Han vill vara ifred nu, då ska hon gå, respektera det och gå. Gå bara! Men det går inte.

Flickan står kvar, som fastklistrad i hallmattan. Inombords denna sveda. En ilande smärta som går från lillfingret genom handleden upp genom armen till hjärtat. Det svider och sticker som stötar in mot hjärtat. Flickan tar huvan på den röda kappan och kupar över sitt huvud. Snart vet hon att gråten kommer, den kommer i ett skrik från det inre mörka rummet, från den stickande smärtan i hjärtat. Hon försöker säga till smärtan att försvinna men det blir bara värre. Mannen närmar sig henne och säger åt henne att det ska väl inte vara så svårt att gå, det är ju bara att öppna dörren och gå ut, men det går inte. Hon kan inte gå.

Det finns inget sätt för henne att kommunicera om det, det inre rummet har belägrat henne och kan inte meddela henne vad som pågår.

Morgon med ösande regn

Jag sitter med min soppa bestående av hopkok av all diverse näringsämnen. Jag ska snart bege mig till jobbet, jag brukar cykla, men överväger idag att ta mig fram med ett motorfordon då regnet öser ned.

Jag tänker på den arbetsplats jag befinner mig på nu och hur långt den är ifrån min längtan. Jag undrar om jag kommer hinna äta lunch idag? Så stressigt är det alltså på den avdelningen jag arbetar, att äta lunch är något man bara kan hoppas få göra, inte en rättighet utan något du gör om det kanske finns tid.

Jag tänker också på hur mycket som bestäms över våra allas huvuden utan att någon frågar efter: Är det så här? Stämmer detta? Kan något förbättras? Detta gäller inte bara sjukvården utan samhället i stort. Socialstyrelsen t.ex. sitter också och bestämmer saker utan att verkar det som, tala med de som har kunskapen. Jag har tidigare gjort ett inlägg om KBT och socialstyrelsens planer kring psykoterapi i Sverige. Läs här vad Lotusblomman skriver om dito.

Jag önskar er alla en riktigt närvarande dag, precis där ni är. Det blir min uppgift att arbeta på idag.

Sov gott alla fina innerliga människor

Det har varit en märklig dag idag. Jag vaknade vid åttatiden av mig själv och var ändå väldigt trött som jag brukar vara när jag vaknar. Jag kom på att jag skulle skriva några mail till folk och kastar mig över datorn för att göra det, det fanns energi i det då det handlade om att jag så gärna ville ha tag på några människor som jag vill träffa snart. Jag gladdes åt att de finns och det gav mig energi. Jag skickade iväg de där mailen och sedan var det kört...

Jag fastnade vid datorn. Två timmar låg jag i sängen med datorn som enda sällskap. Gissa om jag var ännu mer trött sen... Det var jag ju naturligtvis. Datorn dränerade mig.

Halva dagen sedan ville jag bara sova men tillät mig det inte riktigt. Halva dagen gick jag och tänkte på allt jag kunde göra om jag var lite piggare. Halva dagen tänkte jag att snart vill jag börja göra sångövningar igen så rösten kommer igång. När halva dagen nästan gått så var kl 14.30. Jag körde in till sjukhuset för att hämta min kusin.

Fysiska reaktioner hägrar i min kropp. Jag skakade när jag körde bilen, jag darrade liksom i hjärtat. Jag börjar fundera på om jag har hjärtflimmer eller hjärtfladder. Hjärtat vibrerade och bröstet likaså. Kroppen känns utarmad och förlamad. Jag ser fortfarande alldeles blek ut när jag ser mig själv i spegeln och eksemen har inte försvunnit så som jag vill. Men någonstans, förstår ni, så finns det ett hopp. Jag känner i och med denna reningsprocess att jag är på väg mot något bättre, det är uppbyggande istället för som förut nedbrytande. Därför ska jag inte sitta framför datorn för länge för det är också nedbrytande. Så hjälp mig med det, hjälp mig att stänga av datorn.

Min kusin kom och vi började planera vår verksamhet vi ska göra. Det gav energi det med. Jag fyllde ivrigt i blanketten på bolagsverkets hemsida. Vi ska registrera en ekonomisk förening, ett så kallat kooperativ! Jag ska bara finna ut hur jag ska få firefox att bli kompatibelt med e-legitimationen.

Nu är det kväll och min kropp känns mer uppbyggd. Därför ska jag sluta nu.
Sov gott alla fina innerliga människor.

Så blev det sjunde dagen...

Den där piggheten jag skrev om i söndags visade sig vara en bluff. Senare på kvällen när jag inte kunde sova så gick det sakta upp för mig vad jag gjort. Jag hade ju druckit grönt te på Waynes! Grönt te har koffein i sig! Jag drack två stora koppar och jag kände ju faktiskt att det var som att jag druckit kaffe där jag satt med min kopp. Det darrade i kroppen som vid koffeinkick. Jag hade inte en tanke på att det skulle påverka mig så till den grad att jag sedan inte kunde sova på natten. Så känslig och subtil blir kroppen när den görs naken och sårbar inför gifterna, då blir den mottaglig och reagerar på substans som har en kemisk påverkan.

I vilket fall så har det gått sju dagar på min reningsprocess och kanske börjar jag skönja att eksemen i pannan börjar ge med sig men i övrigt ser jag ut som en spöke! När jag tittade mig i spegeln idag såg jag svarta ringar under ögonen och blek hud. Jag blev chockad faktiskt. Jag förstod fört inte att det var jag, nä, nu överdriver jag nog lite dock - jag har märkt att jag haft en tendens att överdriva den senaste tiden. Allt handlar väl om att först dra diskantreglaget helt upp och sedan hitta mellanregistret på en behaglig nivå.

Dagen idag blev inte alls som jag tänkt mig. Jag behöver arbeta på min viljestyrka och att säga stopp när jag inte förstår vad som händer. I en diskussion t.ex. med andra ska jag lära mig säga stopp när det uppstår känslor jag inte kan förstå, om jag inte gör det är det lätt att jag spårar ur och hamnar på gränsen till något olustigt. På gränsen vill jag inte vara, den är som en lina, inte lätt att balansera på och inte lätt för andra att förstå.

Femte dagen

Jag äter inte laktos, gluten, ost, tomater, dricker inte alkohol och inte kaffe. Jag fyller min mage med en välgörande soppa som inte smakar så gott visserligen men som ska hjälpa mina tarmar att återfå sin balans för att i sin tur kunna hjälpa till att stärka upp både immunförsvaret och näringsupptaget i kroppen.

Vet ni, det går ganska lätt det här! Jag känner nämligen att jag gör gott, jag ger mig själv en rening för att bli piggare, starkare, vitalare och förhoppningsvis på längre sikt även gladare! Jag är inne på femte dagen och idag på den femte dagen så har kaffeabstinensen också försvunnit! Nu under söndagskvällen så infann sig en märklig känsla som jag inte känt på länge, jag kunde trampa på cykeln och hade kraft i bentagen. Det kändes som jag kunde styra min muskelstyrka och det var härligt att få tillbaka kraften. Jag har annars gått omkring på den stressiga vårdavdelningen med mycket tunga ben, så tunga ben att jag tänkt vissa minuter att nu, nu kan jag inte lyfta ett ben till, aldrig mer lyfter jag ett ben och aldrig mer går jag in i denna sjukhusvärld som är så sjuk just på så många sätt. Men nu ikväll... så kom en blink hopp tillbaka igen. Jag tänker att jag ska ta mig vidare och bli den jag är innerst inne, låta den inre jag få komma fram.

Ibland tänker jag att det åter igen är en illusion jag bygger upp för stunden, ett slags spel för att få mitt eviga ältande att stilla sig en stund. Ibland tänker jag att jag kommer hitta min form, min lilla sjö att simma i, min jordplätt att dansa på, min familj att värnas i, tillitens form att finna kärleken, min värld att sjunga i och sammanhanget att glädjas i och genom. Min styrka genom mig.

Jag känner att ni stöttar mig, ni som läser och det gör mig så glad!