Min hud luktar choklad efter dagens bad med chokladtvålen. En fantastisk produkt gjord för att verkligen vårda sig själv. Idag har jag varit med en kvinna som väglett mig in i omsorgens värld. Kvinnan heter Lisa och jag förstår nu hur mycket vi kvinnor kan göra för varandra! Hon håller på bland annat på med massage och här kan ni få veta lite mer om henne! Vi behöver beröring och kan vi inte få det av en man så kan vi få det av varandra med den omsorg och kärlek som bara en kvinna kan ge till en kvinna. Bara att få känna att någon finns där när gråten vill ut, någon som finns där väldigt nära och som stannar kvar.
Jag har fått något mycket unikt idag, jag har fått ta emot en gåva som jag aldrig fått i mitt vuxna liv. Det jag inte fick i min barndom går inte att få längre men jag kan söka mig till sammanhang som vuxen där närvaron, omsorgen, kärleken, närheten och förmågan att ge till någon annan det den behöver.
Tack fina Lisa!
Lust och Mod
Jag är inte där än. Jag känner det. Att fråga sig vad jag har lust till eller gjort någon gång som var väldigt lustfyllt fyller mig med krampaktiga frågetecken. Att fråga sig vad jag gjort någon gång som var väldigt modigt är också svårt, då det känns som jag svikit mig själv i många år och gått på och gjort och gjort utan att känna efter om det var av mod eller lust.
Det var i varje fall fint att se Fredriks föreställning idag, där han berättade om sin resa till lust och mod. Han inledde föreställningen med att fråga sig själv, vad han har lust med. Jag fick den frågan igår med och min lust just nu är mer behov. Jag har behov av att prata mycket, vill prata hela tiden om det jag tänker, det snurrar och snurrar det jag tänker, går runt i cykler. Därför har jag behov av att prata om det som pågår inom mig, även om det är samma sak jag säger om och om igen. Jag har behov av närhet med. Behov av att kunna gå till någon när jag känner mig för tyngd av mina tankar och få sitta en stund och bara få känna att det finns någon för mig där. Det har blivit tydligt, den senaste veckan vad jag behöver, men lust kanske det inte riktigt kan definieras som utan mer behov. Det är ett steg på vägen - att börja lyssna på sina behov och söka sig till människor som kan uppfylla dessa. Därefter kan nästa steg komma - att lyssna till sin vilja och sin lust. Tror ni inte?
Jag var på healing i morse och det var väldigt skönt. Vi började med att dricka lite te och hon tände ljus inne i rummet. Rummet var väldigt ljust, neutralt och vitt. Jag fick en harmonisk känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på när jag var hos sjukgymnasten på Carema rehab - lysrör i taket och Mix Megapol på radion med hög volym - under behandlingen!!!
Malin som utförde behandlingen har en enorm utstrålning och ett lugn. Hon började med att stoppa om mig, med en filt, hon såg verkligen till att jag låg bra och masserade lite på mina fötter för att jag skulle kunna slappna av lite. Därefter började själva healingen. Under tiden försökte jag fokusera på andningen och mina tankar for fram och tillbaka som vanligt. Jag lät tankarna komma och gå, men de är ju så mina tankar, de tröttar ut mig, för de är så fyllda med prestation. Jag hörde en röst inom mig som uppmanade mig att inte plåga mig själv med att jag måste göra så mycket - jag kommunicerade med mig själv. En stund tog jag in det, fylldes av ljus och kände mig lugnare. I slutet av behandlingen masserade Malin mina fötter ännu mer och gick igenom hela min kropp, genom att beröra del för del. Avslutningsvis masserade hon mitt huvud och tog mig på pannan, det var så skönt. Det var vilsamt. Jag kände mig så omhändertagen. Det var som att hon hörde precis vad jag behövde.
Det bästa av allt att jag kommer få två till såna här behandlingar då Lisa gett mig det i present! Det är överväldigande att få ta emot och våga ta emot en sån gåva. Det känns unikt och väldigt speciellt för mig att få något sånt av någon och att få komma till ett hem där jag är nu och hälsar på, där jag får vara enbart för att återhämta mig och där jag får stöd och mina behov blir tillfredsställda!
Jag blir inte direkt sömnig utan mentalt trött av alla tankar. Jag längtar efter att få vila ifrån dem. Jag längtar efter att kunna sätta upp klara önskemål och sedan gå mot dessa utan att känna panik. Jag längtar efter livet och kärleken. Det krävs mod att vara kvar i denna turbulens av känslor och tankar. Nu har jag ju medicin som kanske ska dämpa det hela lite, så idag när jag låg där på healingen tänkte jag att om jag hade haft det här och detta stöd hela tiden så skulle jag klara mig utan medicin, tror jag, men det yttre stödet kan ju inte finnas där hela tiden och medan mitt inre stöd växer sig starkare kanske ändå medicinen är bra - dock tvekar jag ibland som ni märker. Det kan vara att jag tror att gråten blir instängd som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag blir då rädd att inte kunna möta kärnan i min problematik och befria mig. Kanske kan sorg och ångest uttryckas med andra medel än gråt? Det kan uttryckas med sång kanske. Eller något annat?
Läs även andra bloggares åsikter om Healing, Lust, medicin, Mod, ångest
Det var i varje fall fint att se Fredriks föreställning idag, där han berättade om sin resa till lust och mod. Han inledde föreställningen med att fråga sig själv, vad han har lust med. Jag fick den frågan igår med och min lust just nu är mer behov. Jag har behov av att prata mycket, vill prata hela tiden om det jag tänker, det snurrar och snurrar det jag tänker, går runt i cykler. Därför har jag behov av att prata om det som pågår inom mig, även om det är samma sak jag säger om och om igen. Jag har behov av närhet med. Behov av att kunna gå till någon när jag känner mig för tyngd av mina tankar och få sitta en stund och bara få känna att det finns någon för mig där. Det har blivit tydligt, den senaste veckan vad jag behöver, men lust kanske det inte riktigt kan definieras som utan mer behov. Det är ett steg på vägen - att börja lyssna på sina behov och söka sig till människor som kan uppfylla dessa. Därefter kan nästa steg komma - att lyssna till sin vilja och sin lust. Tror ni inte?
Jag var på healing i morse och det var väldigt skönt. Vi började med att dricka lite te och hon tände ljus inne i rummet. Rummet var väldigt ljust, neutralt och vitt. Jag fick en harmonisk känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på när jag var hos sjukgymnasten på Carema rehab - lysrör i taket och Mix Megapol på radion med hög volym - under behandlingen!!!
Malin som utförde behandlingen har en enorm utstrålning och ett lugn. Hon började med att stoppa om mig, med en filt, hon såg verkligen till att jag låg bra och masserade lite på mina fötter för att jag skulle kunna slappna av lite. Därefter började själva healingen. Under tiden försökte jag fokusera på andningen och mina tankar for fram och tillbaka som vanligt. Jag lät tankarna komma och gå, men de är ju så mina tankar, de tröttar ut mig, för de är så fyllda med prestation. Jag hörde en röst inom mig som uppmanade mig att inte plåga mig själv med att jag måste göra så mycket - jag kommunicerade med mig själv. En stund tog jag in det, fylldes av ljus och kände mig lugnare. I slutet av behandlingen masserade Malin mina fötter ännu mer och gick igenom hela min kropp, genom att beröra del för del. Avslutningsvis masserade hon mitt huvud och tog mig på pannan, det var så skönt. Det var vilsamt. Jag kände mig så omhändertagen. Det var som att hon hörde precis vad jag behövde.
Det bästa av allt att jag kommer få två till såna här behandlingar då Lisa gett mig det i present! Det är överväldigande att få ta emot och våga ta emot en sån gåva. Det känns unikt och väldigt speciellt för mig att få något sånt av någon och att få komma till ett hem där jag är nu och hälsar på, där jag får vara enbart för att återhämta mig och där jag får stöd och mina behov blir tillfredsställda!
Jag blir inte direkt sömnig utan mentalt trött av alla tankar. Jag längtar efter att få vila ifrån dem. Jag längtar efter att kunna sätta upp klara önskemål och sedan gå mot dessa utan att känna panik. Jag längtar efter livet och kärleken. Det krävs mod att vara kvar i denna turbulens av känslor och tankar. Nu har jag ju medicin som kanske ska dämpa det hela lite, så idag när jag låg där på healingen tänkte jag att om jag hade haft det här och detta stöd hela tiden så skulle jag klara mig utan medicin, tror jag, men det yttre stödet kan ju inte finnas där hela tiden och medan mitt inre stöd växer sig starkare kanske ändå medicinen är bra - dock tvekar jag ibland som ni märker. Det kan vara att jag tror att gråten blir instängd som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag blir då rädd att inte kunna möta kärnan i min problematik och befria mig. Kanske kan sorg och ångest uttryckas med andra medel än gråt? Det kan uttryckas med sång kanske. Eller något annat?
Läs även andra bloggares åsikter om Healing, Lust, medicin, Mod, ångest
Görandet
När kravet släppte ifrån min axlar en aning så kunde jag lätta en liten stund.
Efter morgonens förlamning så hade jag tre fina kontakter som gav mig kommentarer till vägledning. Den ena var från min mamma som uppmanade mig att släppa kraven. - Låt grejerna stå kvar i bilen, om du inte orkar ta hand om dem nu. Ingen blir lidande av det, släpp på dina krav, du behöver inte lasta ur grejerna nu.
Den andra var från min fina vän L i Malmö. Vi hade ett långt chattsamtal. Vi trivs med att utbyta ord genom att skriva, fast ibland saknar jag att höra hennes röst måste jag medge. Men vårt cybersamtal hjälpte mig mycket idag. Dels bekräftade hon det som min mamma sagt, att jag inte behöver göra det där med mitt flyttlass i bilen. Tänk, det är ju inte så konstigt att jag får sån ångest av all flytt. Jag gör ju inget annat än att flytta! Bara tanken på att packa ned saker och packa upp får mig att få panik. L och jag pratade också om görandet, att gå in i en uppgift och koncentrera sig på den och när sen tankar och känslor uppstår bemöta dem med accepterandet. Verkligen jobba på det, för om jag aldrig vågar gå in i görandet utan bara står bredvid och har mina föreställningar om vad jag vill göra så kommer jag aldrig kunna göra något! Det är det min ångest handlar om mycket att jag vill mer än vad jag har byggstenar. Det går, som ni alla vet, inte att bygga ett hus och börja med taket först. Utan en byggsten i taget är det lämpliga och ödmjuka förhållningssättet.
Den tredje och fina kontakten var med min vän F, som ringt mig nu i två dagar bara för att kolla hur det är. Det håller mig uppe. Hon finns högst närvarande i mitt liv.
Jag vill också tillägga att jag fått vara och bo hos A och H i Stockholm från onsdag till söndag och i torsdagskväll hade vi riktigt mysigt, det var också ett tillfälle jag släppte taget. Jag är så glad för att de öppnade sitt hem för mig och lät mig få vara där!
Under kvällen så har jag ägnat mig åt görandet. Jag tog med mig min pärm med musiknoter och trots svårt motstånd och aningen ångestdarr inuti mig så begav jag mig iväg till replokalen med gitarristen, basisten och pianisten på plats. Trummisen hade fått en vattenläcka hemma så han uteblev. Det blev en mycket lyckad kväll! Jag kände det som en bit av mig återvände. När jag gjorde det, att jag gick in i görandet för att utforska, så kom massor av tankar och känslor som vanligt t.ex. att jag borde kunna detta bättre, jag borde haft fler låtförslag och om jag har låtförslag så borde jag ha tagit ut ackorden, jag borde kunna piano så jag kunde förevisa. Jag hörde alla tankar och jag sa att nu är jag här och sjunger och det är tillräckligt bra just nu. Det gav mig glädje och musikerna är varma generösa och mysiga människor. Jag uppfylldes av tacksamhet!
Efter morgonens förlamning så hade jag tre fina kontakter som gav mig kommentarer till vägledning. Den ena var från min mamma som uppmanade mig att släppa kraven. - Låt grejerna stå kvar i bilen, om du inte orkar ta hand om dem nu. Ingen blir lidande av det, släpp på dina krav, du behöver inte lasta ur grejerna nu.
Den andra var från min fina vän L i Malmö. Vi hade ett långt chattsamtal. Vi trivs med att utbyta ord genom att skriva, fast ibland saknar jag att höra hennes röst måste jag medge. Men vårt cybersamtal hjälpte mig mycket idag. Dels bekräftade hon det som min mamma sagt, att jag inte behöver göra det där med mitt flyttlass i bilen. Tänk, det är ju inte så konstigt att jag får sån ångest av all flytt. Jag gör ju inget annat än att flytta! Bara tanken på att packa ned saker och packa upp får mig att få panik. L och jag pratade också om görandet, att gå in i en uppgift och koncentrera sig på den och när sen tankar och känslor uppstår bemöta dem med accepterandet. Verkligen jobba på det, för om jag aldrig vågar gå in i görandet utan bara står bredvid och har mina föreställningar om vad jag vill göra så kommer jag aldrig kunna göra något! Det är det min ångest handlar om mycket att jag vill mer än vad jag har byggstenar. Det går, som ni alla vet, inte att bygga ett hus och börja med taket först. Utan en byggsten i taget är det lämpliga och ödmjuka förhållningssättet.
Den tredje och fina kontakten var med min vän F, som ringt mig nu i två dagar bara för att kolla hur det är. Det håller mig uppe. Hon finns högst närvarande i mitt liv.
Jag vill också tillägga att jag fått vara och bo hos A och H i Stockholm från onsdag till söndag och i torsdagskväll hade vi riktigt mysigt, det var också ett tillfälle jag släppte taget. Jag är så glad för att de öppnade sitt hem för mig och lät mig få vara där!
Under kvällen så har jag ägnat mig åt görandet. Jag tog med mig min pärm med musiknoter och trots svårt motstånd och aningen ångestdarr inuti mig så begav jag mig iväg till replokalen med gitarristen, basisten och pianisten på plats. Trummisen hade fått en vattenläcka hemma så han uteblev. Det blev en mycket lyckad kväll! Jag kände det som en bit av mig återvände. När jag gjorde det, att jag gick in i görandet för att utforska, så kom massor av tankar och känslor som vanligt t.ex. att jag borde kunna detta bättre, jag borde haft fler låtförslag och om jag har låtförslag så borde jag ha tagit ut ackorden, jag borde kunna piano så jag kunde förevisa. Jag hörde alla tankar och jag sa att nu är jag här och sjunger och det är tillräckligt bra just nu. Det gav mig glädje och musikerna är varma generösa och mysiga människor. Jag uppfylldes av tacksamhet!
Kokong
Några dagar har gått. På morgonen vill jag inte vakna. Jag vill ligga kvar i kokongen av sömn. Den kräver inget av mig. Kvällen är lättast då har jag natten framför mig. Morgonen med dagen framför mig. En hel dag som lätt fylls med grubbel som tar tag i kroppen och denna förlamande känsla, en matthet som gör det hela så tungrott och så sorgligt.
Jag har ett rum. Rummet ligger i en stad. I staden finns jag. Inte mer än så finns. Inget lockande sammanhang eller arbete som drar mig upp på morgonen. Nu finns ett rum där jag ska bo. Jag är rädd att vakna i rummet och möta tomheten. Därför vill jag sova.
Jag har ett rum. Rummet ligger i en stad. I staden finns jag. Inte mer än så finns. Inget lockande sammanhang eller arbete som drar mig upp på morgonen. Nu finns ett rum där jag ska bo. Jag är rädd att vakna i rummet och möta tomheten. Därför vill jag sova.
Medicin
Jag fick i lördags en SNRI-medicin som heter Cymbalta. Medicinen rekommenderade jag (jag hade noga gått igenom de olika medicinerna i Fass, sjuksköterska som jag är) till AT-läkaren som sedan gick och konsulterade med sin överläkare om saken. Efter två dagars behandling med denna medicin så vaknade jag i morse och fann mig själv på botten av en gravkammare, skakig och darrig. En mycket obehaglig känsla. Det var en upplevelse som att livet var till ända och att jag var totalt instängd i mig själv. Jag hörde mig själv ropa på hjälp men jag fick inte ut orden.
Tror att det var ett avsnitt i någon amerikansk sjukhusserie där ett surrealistiskt inslag visade en kvinna som blivit nedsövd men att narkosen inte fungerade så under ingreppet så låg hon och försökte få kontakt med operatörerna. Hon skrek att det gjorde ont, men ingen hörde. Ungefär den upplevelsen hade jag i morse. Jag förmådde mig ändå att sms:a (vad skulle jag göra utan smsfunktionen?). Min röst var förminskad till en svag luftig, mycket svag entonig stämma. Jag hörde det själv, hur förändrad jag lät. Jag förmådde inte att höja rösten. Jag sms:ade min syster och sa som det var - hon uppmanade mig genast att ringa en läkare och tack och lov är det så på Carema hälsocentral att det finns någon där som svarar ganska omgående. Jag fick en tid på eftermiddagen hos den läkare jag nu haft kontakt med sen november. Sjuksköterskan där hörde väl också på min röst att det inte stod rätt till.
Därefter somnade jag och hade samtidigt full agitation inombords. Jag tog mig tillslut upp under devisen, inte tänka bara göra, klädde på mig och satte mig i bilen och körde hem till min mamma som sedan följde med mig till läkaren. Hela tiden kom det i intervaller. En våg av förlamning, som sköljde över mina armar, bröstkorg och skuldror. Vågen tryckte mig nedåt som att jag var på väg att lägga näsan i bordet.
Jag hade en vän för många år sedan som var djupt deprimerad. När vi satt och åt tillsammans så var detta så uppenbart. Han hade nog också den tyngande våg över sig. När han satt med gaffeln och kniven i sina händer så liksom trycktes han längre och längre ned mot tallriken för varje tugga han tog.
Jag började flaxa med armarna. Stavgång. Jag gjorde stavgång inne på mammas vardagsrumsmatta. Stavade och stavade. - Bort med dig ångest, sa jag. Andades och pendlade med armarna. Det hjälpte lite.
Hos läkaren fick jag bra hjälp. Min läkare som säger uttryckligen att KBT är kattskit. Han skrev ut en annan medicin, den gamla vanliga SSRI Sertralin samt Benso som hjälp mot mina ångestattacker. När jag skulle gå så gav läkaren mig en kram. Det värmde gott.
Jag behöver bli lite starkare nu så att jag kan börja arbeta, få in pengar så att jag kan fortsätta i min dyra terapi, men som är bra terapi. Jag vill komma till kärnan, komma till den inre sanningen om hur jag ska försonas med den jag är och den jag varit. Att fånga in nuet så att diskrepansen inte blir så stor mellan det jag vill ha och det jag inte har - det är den som föder ångest. Läste ett gammalt fint inlägg av en bloggare här. Hon beskriver det jag så väl känner igen då jag åt Zoloft (är lika med Sertralin) för några år sedan. Det var så tydligt att nyanserna försvann. Gråten försvann för mig.
När jag slutade äta Zoloft så kom gråten tillbaka. Jag kunde gråta när jag kände kärlek, jag blev mer berörd. Jag kunde gråta när en vän berättade något helt vardagligt. Jag kände mig mer levande på något sätt.
Ibland måste man dock ta hjälp av medicin när det är för svårt att ta sig upp så nu är jag övertygad om att det är så här det får bli nu. Det jag dock är osäker på är varför det ena preparatet väljs framför ett annat och trots att jag träffat många läkare och psykiater så är det ingen som kan svara på det.
Just nu känner jag mig lite lugnare. Befriad en stund.
Stor kram till er mina fina bloggläsare!
Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, SNRI, medicin, ångest, depression
Tror att det var ett avsnitt i någon amerikansk sjukhusserie där ett surrealistiskt inslag visade en kvinna som blivit nedsövd men att narkosen inte fungerade så under ingreppet så låg hon och försökte få kontakt med operatörerna. Hon skrek att det gjorde ont, men ingen hörde. Ungefär den upplevelsen hade jag i morse. Jag förmådde mig ändå att sms:a (vad skulle jag göra utan smsfunktionen?). Min röst var förminskad till en svag luftig, mycket svag entonig stämma. Jag hörde det själv, hur förändrad jag lät. Jag förmådde inte att höja rösten. Jag sms:ade min syster och sa som det var - hon uppmanade mig genast att ringa en läkare och tack och lov är det så på Carema hälsocentral att det finns någon där som svarar ganska omgående. Jag fick en tid på eftermiddagen hos den läkare jag nu haft kontakt med sen november. Sjuksköterskan där hörde väl också på min röst att det inte stod rätt till.
Därefter somnade jag och hade samtidigt full agitation inombords. Jag tog mig tillslut upp under devisen, inte tänka bara göra, klädde på mig och satte mig i bilen och körde hem till min mamma som sedan följde med mig till läkaren. Hela tiden kom det i intervaller. En våg av förlamning, som sköljde över mina armar, bröstkorg och skuldror. Vågen tryckte mig nedåt som att jag var på väg att lägga näsan i bordet.
Jag hade en vän för många år sedan som var djupt deprimerad. När vi satt och åt tillsammans så var detta så uppenbart. Han hade nog också den tyngande våg över sig. När han satt med gaffeln och kniven i sina händer så liksom trycktes han längre och längre ned mot tallriken för varje tugga han tog.
Jag började flaxa med armarna. Stavgång. Jag gjorde stavgång inne på mammas vardagsrumsmatta. Stavade och stavade. - Bort med dig ångest, sa jag. Andades och pendlade med armarna. Det hjälpte lite.
Hos läkaren fick jag bra hjälp. Min läkare som säger uttryckligen att KBT är kattskit. Han skrev ut en annan medicin, den gamla vanliga SSRI Sertralin samt Benso som hjälp mot mina ångestattacker. När jag skulle gå så gav läkaren mig en kram. Det värmde gott.
Jag behöver bli lite starkare nu så att jag kan börja arbeta, få in pengar så att jag kan fortsätta i min dyra terapi, men som är bra terapi. Jag vill komma till kärnan, komma till den inre sanningen om hur jag ska försonas med den jag är och den jag varit. Att fånga in nuet så att diskrepansen inte blir så stor mellan det jag vill ha och det jag inte har - det är den som föder ångest. Läste ett gammalt fint inlägg av en bloggare här. Hon beskriver det jag så väl känner igen då jag åt Zoloft (är lika med Sertralin) för några år sedan. Det var så tydligt att nyanserna försvann. Gråten försvann för mig.
När jag slutade äta Zoloft så kom gråten tillbaka. Jag kunde gråta när jag kände kärlek, jag blev mer berörd. Jag kunde gråta när en vän berättade något helt vardagligt. Jag kände mig mer levande på något sätt.
Ibland måste man dock ta hjälp av medicin när det är för svårt att ta sig upp så nu är jag övertygad om att det är så här det får bli nu. Det jag dock är osäker på är varför det ena preparatet väljs framför ett annat och trots att jag träffat många läkare och psykiater så är det ingen som kan svara på det.
Just nu känner jag mig lite lugnare. Befriad en stund.
Stor kram till er mina fina bloggläsare!
Läs även andra bloggares åsikter om SSRI, SNRI, medicin, ångest, depression
Något nu
Står åter med funderingen, att ta stöd och hjälp genom medicinering. Ibland blir det för svårt att hantera tillstånd bara genom att andas och acceptera. Just nu är det bara för skört och ett gungfly och ett kaos av olika känslor och tankar. Kommer under denna lördagskväll besöka en läkare för ett samtal kring detta med medicin. Därefter ska jag bestämma mig. Något behöver ske nu, för att jag ska ta mig vidare. Jag känner mig lite besviken eftersom jag hoppades kunna bryta mina invanda mönster på egen hand utan medicin. Jag har haft stora förhoppningar men något inom mig är för skört och gör att jag hamnar i samma hjul hela tiden. Jag tror jag behöver bryta det nu. Inte ens min annars kreativa förmåga kan ta mig ur detta tillstånd.
Ska bli intressant att se om det leder till något nytt om jag nu bestämmer mig för att ta några månader av medicinering.
Med stor förhoppning och tillförsikt - in i nuet - där jag hoppas kunna vara och känna ro, för att sedan kunna ta tillvara livet och mig själv med alla goda egenskaper jag har, för att kunna dela med mig till andra också!
Stor kram till er alla där ute i bloggosfären!
Ska bli intressant att se om det leder till något nytt om jag nu bestämmer mig för att ta några månader av medicinering.
Med stor förhoppning och tillförsikt - in i nuet - där jag hoppas kunna vara och känna ro, för att sedan kunna ta tillvara livet och mig själv med alla goda egenskaper jag har, för att kunna dela med mig till andra också!
Stor kram till er alla där ute i bloggosfären!
Acceptans
Jag har ju lovat mig själv att arbeta med acceptans. Men inom mig nu huserar tillstånd av, vilja vara någon annanstans. Vilja vara glad, vara i glädje. Helheten? Var känner jag mig hel? Det är långt ifrån acceptans. Jag vet. Jag behöver nog gråta lite. Jag behöver lätta på bördorna, alla måsten och alla önskningar som bara egentligen begränsar mig.
Nytt år, innebär det något nu? Gör det någon skillnad? Snön faller ned utanför. På avdelningen vårdar jag kvinna som är 98 år. Hennes oro kretsar kring hur hon ska kunna gå på toaletten själv, hon behöver stöd.
Min oro, kretsar kring att jag undrar var och när jag inte mådde så här, när ångesten inte griper mig runt bröstkorgen. När kändes det okej? Var var jag då någonstans? Jag vill i så fall aktivt ta mig tillbaka till det sammanhanget. Att inte hela tiden vilja någon annastans. Acceptans igen. Acceptera det jag är i just nu, inte forcera, tålamod, värme.
Nytt år, innebär det något nu? Gör det någon skillnad? Snön faller ned utanför. På avdelningen vårdar jag kvinna som är 98 år. Hennes oro kretsar kring hur hon ska kunna gå på toaletten själv, hon behöver stöd.
Min oro, kretsar kring att jag undrar var och när jag inte mådde så här, när ångesten inte griper mig runt bröstkorgen. När kändes det okej? Var var jag då någonstans? Jag vill i så fall aktivt ta mig tillbaka till det sammanhanget. Att inte hela tiden vilja någon annastans. Acceptans igen. Acceptera det jag är i just nu, inte forcera, tålamod, värme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)