Små gnistor av kärlek varje dag

Häromdagen när det fortfarande var så där varmt och skönt och när jag fortfarande kunde sitta skapligt utan att få så ont, så satt jag ute i trädgården och pratade med vår granne. Utan någon förvarning så står hon bara där, min kusin, direkt från bakugnen med en konsumpapperskasse full med kanelbullar! Krister älskar kanelbullar, det är hans bensin kan man säga. Sen har ju inte jag varit dålig på att hänga på den vanan precis...
Tänk - det var den dagens gnista som fick mig att se kärlek i handling.


Varje dag är det någon som hör av sig, säger något fint, erbjuder en tjänst eller finns där bara och lyssnar. Jag har läst lite nu på andra bloggar med mammor som varit med om samma sak som jag och det som slår mig är att en del av det viktiga i denna process är hur viktigt det är och behovet av att få frågan: "Hur såg er lilla bebis ut? Hur mycket vägde han? Hur lång var han? Vad hade han för hårfärg?" osv. osv... såna frågor som man ställer till alla nyblivna föräldrar.

Jag är en stolt mamma!!! Jag vill visa upp mitt lilla barn för världen! SE HONOM! Han lyser med sina vackra händer och sina vackra fötter. Naglar som var långa och sitt mörka lockiga hår! Jag trodde aldrig jag skulle få ett barn med mörkt hår men oj vad fel jag hade. Hans fina lilla näsa som vi redan kunde se i vecka 12 på det tredje ultraljudet vi gjorde. SE HONOM!! Han är underbar! Han sover stilla men är underbar!


6 kommentarer:

  1. Han var och är väldigt fin eran pojke! Jag hoppas att ni finner styrka i varandra. Om det finns en himmel så leker våra små med varandra, tar hand om varandra. Och klart du ska vara stolt! Du födde en perfekt liten pojke! Många kramar från Nils mamma <3

    SvaraRadera
  2. Kära Anne och Krister.

    Jag har kännt mig nere som tusan idag. Men jag kollade fejjan på min iPhone och gick in och läste sedan ditt blogginlägg här ovan. Då fick jag ny kraft av Tusse. Han är er son och superfin.
    Kramar, kärlek och kraft.
    P.S. Önskar jag kunde baka kanelbullar till er. Ni får vänta tills ni kommer hit och hälsar på.

    Jonas Törnros

    SvaraRadera
  3. Anne, du rör mig till tårar varenda gång jag läser något du skrivit. Tänker på er! Det gör mig glad och lite bubblande i magen att ni mitt i detta hemska finner dessa klokhets tankar och framför allt att ni har och vårdar kärleken, både till varandra och till er lilla Tusse!

    Jag hoppas våra vägar möts igen någon dag!

    KRAM! <3

    Anna-Sofie

    SvaraRadera
  4. Fint inlägg Anne. Och tänk vad många bra vänner du har!!Kram.

    SvaraRadera
  5. Självklart ska du vara stolt över eran Tusse. Så söt och fin han är!

    Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, både i detta inlägg och i de tidigare. Det där att man inte kan gråta hela tiden var t.ex. något jag tänkte på i morse. Kroppen orkar nog inte hur mycket som helst på en gång, så den släpper ut lite i taget.

    All omtanke till dig och din man och många styrkekramar!

    SvaraRadera
  6. Vad fin han är, er lilla Tusse! Beklagar att ni inte fick behålla honom hos er. Stor kram!

    SvaraRadera