Bälling

Bälling, Bälling, Bälling säger hon och nickar när jag säger att vi ska sätta på pyjamasen först. Inne på toaletten får jag borsta hennes tänder om jag frågar om de kan skratta först. Då öppnar hon munnen och skrattar - så där lite konstgjort - Ha Ha med en liten raspig stämma och vips så kan jag borsta hennes tänder. Jag frågar om jag får titta i hennes mun och se om hon är på väg att få en tand. Då tittar hon först upp i taket och låter mig se lite grann men sen stänger hon snabbt igen munnen.

När hon suttit på toa säger hon pädig. Hon byter konsekvent ut alla f mot p och v mot b. Hon byter även ut k mot t så när hon säger komma så blir det således tomma. Hon kan säga en del två-ordsmeningar och faktiskt någon mening med hela tre ord i. Hon säger "sitta där" och pekar uppfordrande åt oss när hon antingen vill att vi sitter på en speciell plats eller som ikväll att hon ville sitta i mitt knä och äta tin (clementin). Hon säger "månen himlen" "där borta" "på dig" (betyder på mig) "tlänning på sig" Hon kan säga blomma och pin vilket betyder fin förstås. När pappa ringer på kvällen och ska säga godnatt så säger hon "natt" och vill ta på skärmen där pappas ansikte syns och sen pussar hon honom. När jag tidigare ikväll sa att blommorna behöver vattnas så gick hon in i köket och öppnade skåpet där flaskorna finns som vi använder till vattning och kom genast med dem till mig. Jag ger henne välling och efter hon druckit ur så säger hon mer och det är inte så ofta hon vill ha mer så jag går och gör mer. Den blir lite varm och då säger jag till henne att hon ska smaka och säga om hon tycker den är för varm då ruskar hon snabbt på huvudet och säger "nää". Hon vill att jag går och svalkar ned den. Hon nickar med huvudet när jag säger jag ska göra det och sen blir hon nöjd. Hon säger till mig upprepade gånger Inrid, Inrid, Inrid och jag förstår först inget men inser sen att det är ju Ingrid hon säger. Vilket betyder att hon vill jag ska läsa sagan om Ingrid. Hon är nöjd när hon får titta på fullmånen och lägger sig sen till rätta. Hon smeker mig på kinden och kramar och pussar mig. Pillar mig ganska hårt på min örsnibb (första gången hon gör så ikväll) sen börjar hon färdas mot sömnens rike. Min älskade älskade lilla underbara kloka unge.

Imorgon får barnen vara utklädda på förskolan och jag funderade ett tag på vad vi har hemma som hon skulle kunna klä ut sig i. Jag kom på att hon har den fina rosa/vita kanindräkten hon fått av Elida i Göteborg. Den hade hennes dotter när hon var i Klaras ålder. Jag frågade henne om hon ville prova den och det ville hon. Hon nickade så övertygat. Därefter frågade jag om hon ville att jag skulle rita små morrhår på henne näsa och det ville hon med. Vi gick in i badrummet och rotade bland mammas smink. En kajalpenna fick funka. Jag lyckades få dit två små streck på varsin sida av nosen innan hon ville ge sig ned från pallen. Hon springer fram till spegeln och ser de ditmålade strecken och skrattar förtjust och pussar på sin egen spegelbild!

Sorgliga och malande tankar

Vissa saker är bara för sorgliga. Det går inte att ta in. Det faktum att en kvinna i min ålder med en underbar tvåårig son fått obotlig cancer och förmodligen hade det gått att göra nåt åt det om läkarna gjort mer undersökningar i tid! 

Det är så sorgligt, förbannat grämande jävla tragiskt så jag kan inte sova.  

Drygt ett år

Ja. Hon har fyllt ett år. Ett år har vi fått äran att vara med henne!! Vår fantastiska, viljestarka och kärleksfulla unge!

Jag skulle vilja skriva mer här men jag har faktiskt inte tid. Vi har tusen saker på gång och all annan tid lägger jag på henne föstås! 

Här kommer en bild!

Kramar till er!

Stolt

Idag hade sångföreställningen premiär som jag hjälpt till att regissera. Två gånger i veckan har vi repat senaste tiden. Det blev en väldigt bra kväll! Vilken sånggrupp, pianist, snyggt ljus och ljud och för att inte tala om vilken publik!

Jag är så stolt och glad att ha genomfört detta med sån glädje och tillgivenhet. Från början till slut! Tack!

Åkte sen hem i spårig snö med gammelbilen. Halt och isande vind. Tänkte jag skulle prova lite pommes frites i drive in att ha på vägen. Kan inte minnas den dagen jag åt Pommes. Men huuu vad det är äckligt egentligen. Det kändes  som att äta en skummgummipinne fylld med olja! Tänk att folk äter sånt. En del äter det ofta!

Innan jag skulle åka idag så fick jag en puss av Klara. Vilken sensationell upplevelse. Hon sträckte fram sin lilla mun mot min kind och pussade mig med tungspetsen ute. 

Innan det, tidigare idag så åt Klara pannkakor för första gången gjord på skrädmjöl, havremjölk och ägg. Hon rensade tallriken! Hon älskade det!

EC

Jag läste på lite om EC = elimination communication. En metod som finns etablerad även här i Sverige. Förstod sen att vi inte ska göra så stor grej av pottresultaten. Alltså inte applådera tex. Inte göra vågen heller. Eller dansa kring och ropa hurra. Det är nämligen världens naturligaste grej att gå på pottan och det ska inte förstoras upp på nåt sätt. Det har emellertid vår dotter fattat själv och gör nu sina behov utan att applådera efteråt. Vi ler lite och säger nåt i stil med. Det var ju fint att det kom i pottan och inte i blöjan :-) inuti oss svämmar stoltheten över!

Hon, vår älskade dotter har tagit plats i mitten av vår 160 säng med kaninen lojt liggandes bredvid. Det var nog jag som stoppade ned den. Hon är inte så fäst vid nåt särskilt gosedjur än. 

Hon har aningen lite feber och är snuvig. Efter besöket på öppna förskolan i tisdags (vi har inte varit där på tre mån nästan) så var smittan på plats direkt. 

Jag har svårt att varva ned. Många tankar om mycket. Kvinnor, hormoner, läkare som saknas när de behövs, någon att vända sig till med hormonella problem - kort sagt: en kvinna borde få ha rätt att inte må som en galenpanna, ansatt av fluktuerande hormonella störningar tillika med symtom som oroar! 

Klara ligger på en kudde så att huvudet ska komma upp ordentligt. Hon snörvlar och vänder sig om i sömnen. Mannen jobbar på krogen. Ska åka hem i snötung natt. Jag ska sova. Jag ska.  

ytterringen till den innersta viljan

Jag skriver en del i en anteckningsbok om Klaras utveckling. Alternativet är ju att skriva här men jag har varit så ambivalent till det. Det har liksom inte känts relevant på något sätt. Vem kan vara intresserad av att läsa om Klaras olika sidor och utveckling?

Men en och annan kanske kan vara lite intresserad förstås. Eller så kan jag ju se det hela som en dagbok, men då kommer jag genast till frågan, varför skriva en offentlig dagbok om mitt och min familjs liv? Varför inte? Varför inte bara skriva för mig själv här på datorn och spara ned det i en mapp som heter Klara. Varför inte det då?

Jag...
har varit väldigt utmattad sen Klara föddes och ibland så trött så att lyckan har gömts i en dimridå. Men den har funnits där som ett bubbel. En del grubbel har också gjort entré, om vad jag ska syssla med när föräldraledigheten är över. Det finns så mycket jag vill nämligen och ett av de svåraste grejerna i mitt liv har varit och är att komma fram till beslut och att fokusera på en sak. Särskilt om den saken gäller något som hettar till i mig inombords, om den saken är den som egentligen vill göras. Då lägger jag den ofta åt sidan och tänker att jag ska bara göra något annat först som liksom går i ytterringen till det som är den innersta viljan. Den innersta viljan får ge efter och i någon sorts chimär om att jag är odödlig så tänker jag att jag kan göra det där sen någon gång. Det nöjer jag mig ofta med och lutar mig  tillbaka med den insikten en stund tills det kryper på mig igen, den där känslan om att jag skulle ju göra det jag innerst inne är bra på och vill, eller? Så går det runt runt så där... Nu försöker jag utmana mig själv med orden som jag inspirerats av en vän till: Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. Våga göra det jag vill. För på något sätt handlar det om mod. Mod att genomföra det hela från grunden. Bygga något från grunden och ha tålamod med det.

Klara...
är oerhört medveten om så mycket. Hon sitter stadigt vid 9 1/2 mån ålder, gör en liten liten ansats till att vilja krypa iväg men inte mer än så. Hennes favoritsysselsättning är att suga och bita på snören samt när hon kommer åt dra ut stoppningen från täcket som vi lägger på golvet åt henne att vara på. Dessa små tussar täcke stoppar hon gärna i munnen. När jag tittar på henne så skriker hon till av förtjusning/skräck för att hon vet så väl att hon inte ska göra det där.
En sak som är så fantastisk som jag inte trodde var möjlig med ett sånt litet barn är att hon kan gå på pottan. Jag ser på henne och märker när det är dags, eller så provar jag bara att sätta henne där en stund och då uträttar hon sina behov och när hon är klar så klappar hon i sina händer :-D och ser strålande nöjd ut. 

(Det är det jag menar, får man skriva sånt här på en blogg? eller kommer hon banna mig när hon blir stor, det är frågan??).

På eftermiddagen idag så läste vi en bok och då frågade jag om hon kunde peka på bilden av bananen. Hon gjorde det. Utan att jag hade hunnit säga nåt så började hon applådera. Hon var helt söker på sin sak! 

I vilket fall så är det fantastiskt att vara med om sitt barns framsteg på olika sätt. En bloggvän skrev om sin son när han skulle sova och jag känner så väl igen det. När Klara får sin välling så ligger hon och trycker in sina vassa naglar under mina naglar och sen nyper hon mig i näsan... Det är ganska oskönt. Hon måste känna sig oerhört trygg med mig eftersom hon kan utföra dessa små illdåd :-D
Jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Ny dimension

Förut när jag aldrig trodde jag skulle kunna få ett barn. Långt innan jag träffade Krister så var jag alltid artig när jag mötte andras barn. Jag tyckte de var gulliga men höll inom mig ändå en liten distans. Sen när Tusse fötts så var det bara smärtsamt och möta andra bebisar eller andra som var gravida. Nu, när Klara finns så är det en helt ny dimension som inträtt.

Igår var vi på Babysim med Klara för första gången. Det var ju flera bebisar där förstås och alla små ansikten fick mig att le och känna innerlig glädje. Förut har den varit utanpå. Nu, gick den ända in.