Visar inlägg med etikett testamente. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett testamente. Visa alla inlägg

Vikten av att lägga sig på rätt nivå

Gick ut med stavarna idag. Gick ut lite för hårt och är nu rädd för att det ska ha påverkat embryot!?? Tänk vad det är skört. Fasiken. Det är ju onödigt att utsätta sig för sånt som man blir osäker på om det är bra, eller hur?

 Jag blev nämligen helt slut efter promenaden. Jag gick långsamt när jag blev trött. Körde inte på utan stannade upp och tittade ut över åkrarna och lyssnade på de gulliga fåglarna som låter nästan som gummiankor. Nej, det är ingen härmfågel utan en tofsvipa tror jag som låter så där... egentligen vet vi inte vad det är för fågel, men de älskar att bo här nere bland åkrarna. I alla fall så stannade jag upp lite när jag blev så där trött och när jag kom hem så åt jag ananas och gick och la mig för att vila.

Kom på där ute på fälten att jag borde höra vad advokaten tagit vägen och om hon kommit fram till något gällande faderns testamente och kort därefter fick jag ett svar från henne med. Inte något uttömmande svar, inget nytt egentligen så frågan är nu hur mycket energi jag ska lägga på detta nu? Min kropp behöver glädje och hopp. Inte vrånga människor som vägrar samarbeta. Arvstvist är väl inte vad jag just nu behöver, eller?

Nåja, jag är väldigt trött idag på ruvardag 1. Med all rätt. Lilla embryot ska ju fästa snart så jag behöver nog vila upp mig ordentligt.

sprutstart

De senaste dagarna har varit turbulenta. Jag har låtit mig dras in i gamla mönster. Bråkat mig in i dem. Jag har känt mig utanför, bortprioriterad och oönskad. Smärtsamma känslor har kommit upp och tankar om att allt snart är förbi. Katastroftankar om att snart kommer Krister upptäcka vem jag egentligen är. Nämligen en bråkig stackare som bara vill ha rätt, rätt och rätt. Inte fel, fel, fel för det skär igenom mitt hjärta.

Jag lättade lite på trycket här på bloggen och det har de som skulle kommit hit (ni vet de som skulle äta påskmiddag med oss) tagit illa vid sig av... förstås. Jag ställde till det. jag började få för mig att jag är en sån som ställer till det. Jag är en sån. Lika bra att leva upp till det... Jag fortsatte försöka kommunicera, inga svar.

Jenny, påminner mig om att älska mig själv. Den gamla goda boken, älska dig själv. Ja, älska dig själv, när du som minst behöver det, det är väl så det ska vara? Eller är det så att man ibland verkligen far iväg för mycket och är för impulsiv och låter känslorna styra? Att man ska lära sig en läxa och att det inte är alltid så lätt att älska sig själv.

- Du ska respektera den som du är, sa min akupunktör. Det man alltid får höra. Tillåt dig vara den du är. Döm dig inte. Nej, döm dig inte Anne. Det finns de som är på det sättet att de bara släpper saker sen finns det de som ångrar sig om de inte stod upp för sig själv. De ångrar sig flera år efteråt. Jag är en sån som vill stå upp för mig, jag vill ha raka relationer och jag vill att människor i min omgivning ska vara ärlig mot mig.

- Det är hormonerna, säger Krister med längtan och förtvivlan i blicken.

Bortprioriterad, oönskad - bortvald. Testamentet kommer upp igen. Pappa hade inte ens nämnt mig och min systers namn. Vi fanns inte för honom. Då var det som han sa när jag var 25 år. Han sa det faktiskt: - Du är inte min dotter längre. Bortprioriterad, oönskad - bortvald.

Vi vände på det. Akupunktören vände på det. Hon sa:
Önskad i harmoni, glädje, vald, älskad och en känsla av tillit. Det är Krister för mig. Han står för allt det. Okej. Tillbaka till solen Anne. Tillbaka. Vänd om. Vänd om och dansa i gruset.

Sprutstart igår. 450 internationella enheter menopour (gjord av urin från postmenopausala kvinnor). En mycket stor dos. Innanför huden. Sved lite. Men sved gott. Äntligen igång igen.