Ingen mens och inget plus - maktlöshet

Så som vi kämpat nu. Kämpat och kämpat och all kärlek vi fått från er alla, alla tankar och värme som ni omformat i ord och handlingar och generositet. Någonstans ur detta ska det komma något bra, en väg som för mig mot en fantastisk handling och något som gör att jag kommer glädjas och trivas ännu mer med mitt liv! Ni har gjort så mycket för oss, genom att skänka pengarna som möjliggjort detta försök. Tyvärr blev utfallet magert. Endast ett litet embryo blev till. Tänk om kliniken skulle tycka att de vill göra om det på grund av det...

Nu kommer ett litet bittert inlägg: Är man under 39 så finns något som heter graviditetsgaranti. Alltså, jag förstår det som att om man inte blir gravid så får man pengarna tillbaka. Det gäller ju inte oss. Inte det heller. Lika som patientnämnden hävdar om och om igen att landstingsfullmäktige har bestämt att ingen över 39 i Gävleborg ska få hjälp gratis med IVF. Det spelar ingen roll om deras barn har dött i magen eller ej. Det finns ingen individuell anpassad vård. Men på kortidsboendet där jag jobbar så är det superviktigt med individanpassad vård. Men det vet vi ju redan, det finns ingen rättvisa.

Nu kommer alla frågorna igen. I fredags skrev jag ett mail till vår läkare med mina frågor och också en hel del önskemål. Jag fick tillbaka ett mail där hon inte svarade alls på mina frågor utan tyckte att jag skulle ägna mig åt något roligt som att titta efter brudklänning istället. Ja, visst, det har jag gjort också men jag önskar också hon hade låtit bli att klappa mig på huvudet och faktiskt svarat på mina konkreta frågor istället. Det hade gjort mig mindre orolig och spänd. Så fel det kan bli. Det som hon förmodligen trodde skulle vara tröst och hoppingivande blev för mig en klapp på huvudet.

Jag ska på fredag skicka ett nytt mail. I det brevet kommer flera frågor och mycket konkreta önskemål. Jag tänker upprepa frågorna och önskemålen tills jag får igenom dem. Jag kommer bete mig som om det uppstått ett hack i skivan.

På fredag är det den officiella testdagen. Idag har jag gjort ett graviditetstest och det är väldigt väldigt minus. Jag har klarat dagen bra annars tycker jag. Skrattat några gånger till och med. Jobbat på. Men jag känner mig obstinat just nu. Vill inte svara riktigt. Vill inte höra talas om bebisar. Vill inte se gravida. Vill inte prata med vänner heller riktigt. Drar mig undan, ett litet tag. Orkar inte riktigt svara på mail heller. Men det kommer snart igen!

Samtidigt försöker jag nu säga till mig själv, att är det så här det ska vara så är jag maktlös inför det. Och det jag är maktlös inför kan jag inte förändra och då är det lika bra att ge efter och släppa taget. Jag jobbar på det nu, tillsammans med den rent medicinska planen.

(En sak som kan tyckas obetydlig, som har påverkat mig jättemycket är att jag råkade radera hela Kristers och min SMS konversation sen vi träffades 2010!! Har försökt att hitta dem på backupen... men det verkar krångligt... det känns skit faktiskt).