En dröm som blev sann - för ett år sedan.

Fotograf: Therese Tezz Pettersson

Idag får jag höra att jag är en "änglapuppa" (kan inte låta bli att skriva det, då jag tycker det är ett fantastiskt gulligt, kärleks- och fantasifullt ordval) och en fantastisk kvinna. Jag får ideligen höra komplimanger. De smeker min annars så törstande utarmade insida som förr trånat efter bekräftelse, från ett svart hål av förtvivlan, men som idag känner stolthet och självaktning och enorm glädje att få så fina komplimanger. Komplimangerna kommer från en fin, kärleksfull, spännande och mycket omtänksam man.

Jag har som motsats till ovan, som ni kanske förstår aldrig stött på något liknande förut. Jag har i mitt vuxna liv, endast haft relationer som varit destruktiva på det ena eller andra sättet.

Det är som en dröm men den har blivit livs levande verklighet och jag funderar på hur jag ska kunna berätta hur det gick till egentligen. Hur blev min dröm sann? Det är många som frågar, faktiskt, hur man beter sig för att träffa den rätte och få en sån fin relation som vi två har. Det är många som längtar där ute, precis som jag gjorde för ett år sedan. Många vill veta och hitta sanningen, nyckeln till - hur gör man egentligen för att träffa någon som man kan älska och bli älskad av?

Jag tror att för mig var det så att jag provade att göra något nytt. Jag provade ett nytt spår. Jag testade att inte döma på förväg och jag testade att inte hålla fast vid mina föreställningar. Det som var mitt vanemässiga jag fick prova och utmana nya små stickspår. I nästan varje situation som jag var på väg att hemfalla åt mina gamla beteenden så testade jag att se det på ett nytt sätt och handla efter det. Jag hade god hjälp av min fina vän Åsa - många givande samtal med henne förde mig hela tiden framåt.

På lördag 16/4 så har jag och Krister varit tillsammans ett år och kanske kommer vi få vårt kärleks- och mirakelbarn på vår årsdag. Vem vet? Vi får se när han vill komma ut?