Ro Ro till fiskeskär


Ro Ro till fiskeskär, många fiskar vi finna där.
En som är rund, en som är smal, en som verkligen inte går att fånga för den är för hal.
Den slinker hela tiden ur näven, fastän greppet är hårt, så hårt som det går.

En del är det förunnat – alla vinster i havets skatt, en del till och med i samma stam, en del i samma familj och inom samma lokal. En del simmar fritt och tar vad de vill ha medan andra får simma på botten och ta det som fallit ned som skrap. Och de är glada för det, ja, tänk det kan de vara!  – glada trots allt bottenskrap, för de har omvandlat det till kärleksguld och då lyser de ändå utan vinster och massa skuld.

Den fisk som råkar vara jag, simmar på botten och lyser som en guldhaj, tänderna är vässade men inte för strid utan för att möta världens all hån med ett klart och skinande flin. Den fisk som är jag simmar för djupt säger fiskens make. Nära bottnens dy och hon som är jag sitter nu fast i en korall. 

Det enda maken säger är: ”Varför sitta fast där i en korall när skatan utanför lockar med silver uppe i sin tall?” Ja varför, säger hon som är jag, varför, den frågan har jag ställt mig förut varje dag. Så många gånger att den upprepar sig automatiskt, nästintill ändlöst och utmattat tärande och bottnens dy är nära nu, alldeles för nära och fisken, hon som är jag behöver faktiskt lite tur nu, lite medvind kanske och något gott, alldeles särskilt gott och närande.  


Fotnot:
Krister och jag är inte gifta. Hade vi haft den där skattkistan med pengar så skulle vi köpa ett hus och gifta oss där. Men åter igen vill jag tacka dig Krister för du har en enorm livsglädje och livsnärvaro. Vi är här och nu, sa du alldeles nyss och sen sa du, vi följer med bara, så ser vi var vi hamnar. Jag älskar dig!

4 kommentarer:

  1. Åh, ni är så fina båda. Som du sa..som jag och maken. Det känns igen och det är så varmt och vackert och djupare ändå.

    In under en vattenyta tills dess botten så strålar solen ner. För att locka livet till ytan.

    Vi väljer litet vart vill vi vill vara. Man kan dyka ner och vila i sina vågiga/stormiga känslor.

    Du är där du behöver vara och när du vill ta skatans silver..så får skatan ta och passa sig :)

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Tack J för de orden, poetiska och livsgivande!

    kram tillbaka!

    SvaraRadera
  3. Hej Anne, kunde inte låta bli att läsa på din sida efter att Krister länkat den (via FB). Känner ju inte dig/er så bra, men har hört vad som hänt och måste bara säga att jag förundras över hur ni hanterar detta, att förena det mörka med det ljusa, att välja leva vidare men med nya förutsättningar. tack igen för otroligt vacker musik på vårt bröllop. frida

    SvaraRadera
  4. Men vad roligt att du tittade in här och lämnade en kommentar! Ja, det finns olika sätt att hantera motgångar på och tidigare i mitt liv har jag väl inte varit så framgångsrik på det men känner nu att jag nått till en vändpunkt och just - Väljer livet!

    Härligt att få dela med sig av musik på ert bröllop!

    kram till dig och er!

    SvaraRadera