Vanmakt

Jag var så arg igår så att jag skakade men denna ilska var förgörande för mig eftersom jag var maktlös att göra något åt det jag var arg på. Jag har då fått lära mig att erkänna och validera ilskan och sedan göra omvänt. Nämligen tänka snällt på personen som har utlöst min känsla och vara ödmjuk inför det hela. Igår kunde jag inte. Min inneboende har kränkt mig genom att bara egenmäktigt bestämma hur han ska betala hyran och hur mycket. Dessutom kan han inte heller föra sig med andra trots att han är 40 år. Åldern har nog ingen betydelse i detta sammanhang. Han flyttade in hos mig den 1 juni, två veckor senare såg hans rum ut som en soptipp, det luktade fotsvett i hela lägenheten och karln ligger vid sin dörröppning och kollar in sin dator med fötterna utanför sin rumsdörr, med fötterna ute i hallen, alltså. Jag började misstänka att något inte stod rätt till med människan. Vad jag än sa så skulle han hävda sin rätt. Han liksom förföljde mig med ingående samtal om hur han skulle köpa rakhyvel och raklödder och att hans pappa skulle komma dit med en del av hans saker. Hans pappa kom inte, han hade inte kommit den 12 juli när jag drog i från lgh.

Nu har han bott i min lgh i två månader och han sover fortfarande på min tunna gästmadrass och använder nog mitt underlakan också för det hade han inte med sig. För det mesta sover han med dörren öppen och inte på madrassen utan vid sidan av och gärna med kläderna på! Mannen är precis utbildad läkare och ska göra sin AT i höst. När han lagar fisk så lämnar han fiskresterna kvar på bänken i 30 graders värme. Han bara lämnar det där. Han lämnar halvtuggade mackor på köksbordet också. Nu är han ensam i min lgh och har inte betalat hyran som vi kom överens om. Jag sitter i Tromsö. Jag känner sån vanmakt!