Det har inte än blivit någon hängmatteanordning utan istället gjorde jag en djupdykning i komposten. Vände helt och hållet upp och ned på den. Ruckade loss hela ytterhöljet och flyttade det från en plats till en annan, körde sedan ned grepen med fasta tag i komposthögen. Bland de maskätna köksresterna låg också en del andra saker som inte hör hemma i komposten, plast och en och annan sked. Skräpet tog jag undan och la i en särskild hög tills jag gått igenom allt och sorterat den. Det som inte brunnit färdigt fick blandas ihop med det som redan var mylla. Komposten luktade minst sagt gödsel, vilket spred sig in i hela mig, framförallt under naglarna...den doften fick jag bort senare på kvällen med hjälp av att gnida citron på fingrar och naglar. Jag har inget emot den doften och inte heller något alls emot kompostskötseln, vilken var lika avkopplande för mig som hängmattegunget. Jag trivs i mitten av en komposthög.
Det är ett ordnande här i huset nu, för att komma till rätta med allt. Vi ska flytta ut möbler som inte ska användas, städa förstås och jag ska måla en byrå som jag vill ha och behöver för mina kläder. Jag ska ta över rummet efter systerdottern som vi vinkade av på Arlanda igår, då hon stack till London för ett år (aupair). Hoppas få läsa om hennes liv här. Hon har visserligen inte bott hemma på ett år men hennes rum ska nu bli mitt och inte stå kvar där som en dammig kvarleva efter hennes barndom. Nu ska jag istället ta över hennes rum och göra det till mitt. Det kan tänkas vara ett knäppt påhitt det här att flytta in till sin syster, till hennes redan inbodda hus sen många år - men det är en tillfällig lösning för att kunna spara pengar och för att sedan kunna uppfylla visionen!
För att uppnå visionen är det en del jag behöver ta hand om nu, bl.a. min begynnande irritation. Märkte av den igår och funderar över vad den står för och hur jag ska förhålla mig till den på bästa sätt. Irritationen handlar om så mycket tror jag - inkluderat dåtid, nutid och oro inför framtiden. Vissa dagar har jag ett enormt fokus på det jag ska göra, men vissa dagar finns mest frustration och tvivel, vilket är en naturlig process. Det gäller bara att se det under tiden och inte hacka för mycket på sig själv.
Livet utvecklar sig här och nu...
...oavsett vad mina tankar säger åt mig om diverse tidigare felsteg eller rädsla inför att inte vara någon. Det senare bottnar sig i en avgrundskänsla av att inte duga som jag är. För mig handlar det just nu mycket om att hitta en grundvärdering om att livet är meningsfullt och levande för mig.
Status och karriär, titlar och "lyckade" människor som syns överallt i media påverkar mig och har alltid gjort det. Jag vill vara som dem. Det finns mycket skam i detta, att jag vill vara någon som syns och är med i sammanhang där livet porlar, som om jag alltid har den föreställningen att livet porlar och livet är lyckat för alla som har kommit någonstans i livet.
Jag vet någonstans att jag kan skapa det där porlandet, och det handlar om att jag behöver komma fram till vem jag är och min innersta önskan och agera utifrån min lust och vilja! Tyvärr är jag sån att jag ofta vill vara någon annanstans än just där jag är. Jag har mål och ambitioner men dessa är ofta inte till gagn för mig utan istället ångestskapande.
Nu några dagar att vila ännu mer. Jag tänker att jag inte ska vara på internet så mycket utan istället vara i en hängmatta här ute på tomten. Jag har nämligen införskaffat en båtshake som jag tänker göra en anordning av för hängmattan. Den ena änden av hängmattan ska hänga i trädet och den andra i båtshaken. Det gäller bara att stabilisera båtshaken bra i marken. Ett tag tänkte jag om jag skulle använda betong men det är nog inte så lyckat i gräsmattan...
Jag ska läsa lite och bara ligga och stirra, vara padda helt enkelt. Tror att det är livsnödvändigt just nu. Jag behöver komma i kontakt med meningen och det enkla i livet. Det som är porlande av sig självt, det som flyter förbi och le lite igen, ja småle och det som rinner förbi. Bli varm i hjärtat och uppskatta det jag har!
Status och karriär, titlar och "lyckade" människor som syns överallt i media påverkar mig och har alltid gjort det. Jag vill vara som dem. Det finns mycket skam i detta, att jag vill vara någon som syns och är med i sammanhang där livet porlar, som om jag alltid har den föreställningen att livet porlar och livet är lyckat för alla som har kommit någonstans i livet.
Jag vet någonstans att jag kan skapa det där porlandet, och det handlar om att jag behöver komma fram till vem jag är och min innersta önskan och agera utifrån min lust och vilja! Tyvärr är jag sån att jag ofta vill vara någon annanstans än just där jag är. Jag har mål och ambitioner men dessa är ofta inte till gagn för mig utan istället ångestskapande.
Nu några dagar att vila ännu mer. Jag tänker att jag inte ska vara på internet så mycket utan istället vara i en hängmatta här ute på tomten. Jag har nämligen införskaffat en båtshake som jag tänker göra en anordning av för hängmattan. Den ena änden av hängmattan ska hänga i trädet och den andra i båtshaken. Det gäller bara att stabilisera båtshaken bra i marken. Ett tag tänkte jag om jag skulle använda betong men det är nog inte så lyckat i gräsmattan...
Jag ska läsa lite och bara ligga och stirra, vara padda helt enkelt. Tror att det är livsnödvändigt just nu. Jag behöver komma i kontakt med meningen och det enkla i livet. Det som är porlande av sig självt, det som flyter förbi och le lite igen, ja småle och det som rinner förbi. Bli varm i hjärtat och uppskatta det jag har!
Greppar
Nu gäller det att greppa tag i linan. Hiva sig upp, frodigt låta tänderna hugga i, söka med ögonen i horisonten. Inte stirra ned! Nej inte stirra ned! Leta lite men inte för mycket och framför allt sluta älta för i helsike, vad är det för mening med allt ältande? Det finns så många kurser för att lära dig att hitta dig själv, det finns så många böcker. Men just nu, det går nog inte att ta in mer information och går nog inte att bli klokare just nu.Det värker i mig av någon slags förlossningssmärta, förvärkar som segar sig fram i nattens timmar. Hyenorna finns kvar fast lite mer avlägset nu. Jag hör de skrika och skratta i mörkret bakom garderoben. Flickan, den lilla flickan började gråta av de smädande ord som haglade över hennes nakna kropp. Mamman som suttit år efter år och upprepat sin smärta. Ändlös sorg, ändlös hopplöshet. Mamman tar inte tag i sitt, mamman är maktlös och flickan tar ett beslut. Hon ska aldrig bli som mamma men kommer alltid ändå känna skuld över det.
Natten mellan söndag och måndag
Natten mellan söndag och måndag blev en mycket speciell natt. Det var natten innan jag skulle packa en släpvagn, haka på den på min bil och köra 80 mil. Inför en sån körning behöver man ju sova naturligtvis.
Natten mellan söndag och måndag kunde jag inte sova eftersom jag blev påhälsad av mina inneboenden i sängen, kan man säga, inte bokstavligt men eftersom jag sov i vardagsrummet hade jag ingenstans att ta vägen. Den ena av de dyker upp likt en hyena som gömmer sig på dagen och kommer fram i mörkret, går till angrepp och ger sig inte förrän offret ligger död på marken. Jag har aldrig hört så kränkande och fula ord riktade mot mig tidigare. Det tog hela natten att komma till sans igen.
Natten mellan söndag och måndag kunde jag inte sova eftersom jag blev påhälsad av mina inneboenden i sängen, kan man säga, inte bokstavligt men eftersom jag sov i vardagsrummet hade jag ingenstans att ta vägen. Den ena av de dyker upp likt en hyena som gömmer sig på dagen och kommer fram i mörkret, går till angrepp och ger sig inte förrän offret ligger död på marken. Jag har aldrig hört så kränkande och fula ord riktade mot mig tidigare. Det tog hela natten att komma till sans igen.
Livstid
Jag åkte förbi skylten och hajade till. Tänk vad tolkningar kan ställa till det. Tolkningar av tankar, tolkningar av bilder. På skylten står " Välkommen till Fagersta, här får du livstid". Så står det på skylten till Fagersta.
Fagersta för mig är en död stad. En spökstad med tomma butiker och restauranger som gapar med sina svarta skyltfönster. Jag besökte Fagersta en gång för att äta på den enda restaurang de har, vad jag vet i alla fall. Mittemot Kinarestaurangen låg just tomma skyltfönster, nedlagda affärer, nedlagda torg, tomma gator och till och med tomma blomlådor...
Här får du livstid. Jo, jag anade just det. Livstids fängelse.
Fagersta för mig är en död stad. En spökstad med tomma butiker och restauranger som gapar med sina svarta skyltfönster. Jag besökte Fagersta en gång för att äta på den enda restaurang de har, vad jag vet i alla fall. Mittemot Kinarestaurangen låg just tomma skyltfönster, nedlagda affärer, nedlagda torg, tomma gator och till och med tomma blomlådor...
Här får du livstid. Jo, jag anade just det. Livstids fängelse.
Tänka på sig själv
Idag har jag fått erfara något mycket svårt. Jag blev så berörd av det hela att jag började skaka. Adrenalinet har känts utanpå och i mina vener och ut i kapillärerna. Det har darrat inom mig. Det går att jämföra med som när man druckit för mycket kaffe och kroppen hamnat i koffeinrus.
Jag har i några dagar funderat över hur jag ska göra med min lägenhet i Malmö. Jag har en stor lgh här, på 105 kvm. Den är så stor och så dyr och tanken med den stora lägenheten från början var att kunna dela den med flera för att få ned månadsutgifterna för att jag skulle kunna gå musikhögskolan, utan att behöva jobba ihjäl mig vid sidan om (eftersom jag inte har några studiemedel kvar).
När jag sedan tog beslutet att flytta ifrån Malmö så ville jag behålla lägenheten och ha inneboenden där, mycket på grund av att vara juste mot tjejen som bodde där men även slippa ta tag i allt som har med flyttandet att göra. Det skulle kanske innebära att jag fick slippa flyttstäda denna gång. Vi hittade snabbt två andra som ville flytta in. Jag tänkte att det går att ha det så här ett tag så kanske någon av tjejerna sen kan ta över lägenheten. Men jag förstår inte vad jag tänkte med... det klart det inte går att någon kan stå mer på kontraktet! Då skulle ju var och varannan göra så för att fixa lägenheter till folk både här och där... Nej, det går ju inte förstås. Alternativet var att hyra ut i andra hand, men varför? Jag ska ju inte bo i Malmö, jag ska inte flytta hundra ggr till. Jag ska stanna i Gävle minst fem år...
En vän frågade idag var jag bott tidigare i mitt liv. Det blev en lång lista. Hon lyssnade med öppet sinne: Stockholm, Göteborg på tre ställen, Köpenhamn, Malmö, Gävle fem ställen, Uppsala, Stockholm tre ställen, Uppsala igen två ställen, Malmö två ställen, Lund två ställen, Malmö igen och nu tillbaka till Gävle... Det är alltså 23:dje gången jag flyttar, i mitt vuxna liv!
Jag behöver få ett definitivt stopp på detta och därför var jag tvungen att säga upp lägenheten i Malmö för att komma ifrån all tjafs och administration som hyresgäster och dyr hyra för med sig. Den 30 nov måste alla tyvärr vara ute ur lägenheten och hon som flyttade in i går blev mycket besviken över att jag inte sagt något innan. Hon trodde jag döljt detta för henne, att jag lurat henne, men ack ack, hon känner inte mig. Detta beslut tog jag häromdagen, för jag trodde in i det sista att det skulle lösa sig på något sätt men tillslut insåg jag att jag behöver tänka på mig själv.
Nu står jag här med deras ilska, deras tårar och till och med deras ilskna föräldrar och då gäller det att stå ut med deras reaktioner - att acceptera och validera deras känslor. Det är klart att de känner sig besvikna, de har ju trott att de ska få bo här åtminstone ett halvår kanske, inte bara tre månader. Det är klart att det är tungt att flytta, (det vet ju jag minsann!), det är inte konstigt de blir ledsna och arga och kanske rädda med för att inte hitta något boende. MEN det är också helt klart och rimligt att jag gör det jag gör. Jag måste bo på ett ställe och ta hand om mig, det är inte konstigt att jag kommit fram till detta beslut - beslutet gynnar mitt inre kännande jag och stärker mig inför framtiden!
Jag har i några dagar funderat över hur jag ska göra med min lägenhet i Malmö. Jag har en stor lgh här, på 105 kvm. Den är så stor och så dyr och tanken med den stora lägenheten från början var att kunna dela den med flera för att få ned månadsutgifterna för att jag skulle kunna gå musikhögskolan, utan att behöva jobba ihjäl mig vid sidan om (eftersom jag inte har några studiemedel kvar).
När jag sedan tog beslutet att flytta ifrån Malmö så ville jag behålla lägenheten och ha inneboenden där, mycket på grund av att vara juste mot tjejen som bodde där men även slippa ta tag i allt som har med flyttandet att göra. Det skulle kanske innebära att jag fick slippa flyttstäda denna gång. Vi hittade snabbt två andra som ville flytta in. Jag tänkte att det går att ha det så här ett tag så kanske någon av tjejerna sen kan ta över lägenheten. Men jag förstår inte vad jag tänkte med... det klart det inte går att någon kan stå mer på kontraktet! Då skulle ju var och varannan göra så för att fixa lägenheter till folk både här och där... Nej, det går ju inte förstås. Alternativet var att hyra ut i andra hand, men varför? Jag ska ju inte bo i Malmö, jag ska inte flytta hundra ggr till. Jag ska stanna i Gävle minst fem år...
En vän frågade idag var jag bott tidigare i mitt liv. Det blev en lång lista. Hon lyssnade med öppet sinne: Stockholm, Göteborg på tre ställen, Köpenhamn, Malmö, Gävle fem ställen, Uppsala, Stockholm tre ställen, Uppsala igen två ställen, Malmö två ställen, Lund två ställen, Malmö igen och nu tillbaka till Gävle... Det är alltså 23:dje gången jag flyttar, i mitt vuxna liv!
Jag behöver få ett definitivt stopp på detta och därför var jag tvungen att säga upp lägenheten i Malmö för att komma ifrån all tjafs och administration som hyresgäster och dyr hyra för med sig. Den 30 nov måste alla tyvärr vara ute ur lägenheten och hon som flyttade in i går blev mycket besviken över att jag inte sagt något innan. Hon trodde jag döljt detta för henne, att jag lurat henne, men ack ack, hon känner inte mig. Detta beslut tog jag häromdagen, för jag trodde in i det sista att det skulle lösa sig på något sätt men tillslut insåg jag att jag behöver tänka på mig själv.
Nu står jag här med deras ilska, deras tårar och till och med deras ilskna föräldrar och då gäller det att stå ut med deras reaktioner - att acceptera och validera deras känslor. Det är klart att de känner sig besvikna, de har ju trott att de ska få bo här åtminstone ett halvår kanske, inte bara tre månader. Det är klart att det är tungt att flytta, (det vet ju jag minsann!), det är inte konstigt de blir ledsna och arga och kanske rädda med för att inte hitta något boende. MEN det är också helt klart och rimligt att jag gör det jag gör. Jag måste bo på ett ställe och ta hand om mig, det är inte konstigt att jag kommit fram till detta beslut - beslutet gynnar mitt inre kännande jag och stärker mig inför framtiden!
Rädsla och ordlöshet
Visst finns det en viss rädsla inför det här med bloggande. Är det någon som läser, vad tycker de i så fall, finns det något läsvärde i det jag skriver? Det är skönt om man kan använda skrivandet enbart som en motor att får uttrycka det man precis just nu tänker, men redan där går jag bet eftersom jag censurerar mig själv i överföringen mellan tanken och skrivandet. Jag har fått en del tips och uppslag på hur man kan tänka när man bloggar, t.ex. att skriva dåligt, det ska medföra att man drar ned på kraven och prestationsångesten. Den metoden har jag testat lite, det är spännande. En annan grej är just det där att skriva vad man precis tänker på just nu, eller vad man tänkte på när man vaknade.
Ytterligare en metod kan vara att skriva ned vad man fått höra under dagen, från folk i kön, på affären, på caféet eller utanför fönstret. Genom fönstret fick jag i natt höra något som verkligen fick mig att känna olust. På grannens balkong sitter ett gäng killar och snackar, (vilket de gjort nu varje natt denna vecka), när den ena av de säger " men det värsta är väl tjocka tjejer utan bröst, vad fan har de att erbjuda? Eller hur, det måste väl vara det värsta?"
Jag hör inte de andras svar... antar de håller med.
Ytterligare en metod kan vara att skriva ned vad man fått höra under dagen, från folk i kön, på affären, på caféet eller utanför fönstret. Genom fönstret fick jag i natt höra något som verkligen fick mig att känna olust. På grannens balkong sitter ett gäng killar och snackar, (vilket de gjort nu varje natt denna vecka), när den ena av de säger " men det värsta är väl tjocka tjejer utan bröst, vad fan har de att erbjuda? Eller hur, det måste väl vara det värsta?"
Jag hör inte de andras svar... antar de håller med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)