Anne utan e

Avslöjande

2012-02-12T20:25:00.002+01:00

Vet att vi inte borde. Men vi gjorde det. Vi gjorde en säkerhetsåtgärd utifall äggen skulle få för sig att rymma. Nu finns det en gardering. Små fina simmare som ligger och väntar utifall ett ägg skulle få för sig att släppa.

Man får inte göra så förstår ni. Det är förbjudet att göra så under en IVF behandling.

Nu avslöjar jag denna exklusiva nyhet för er. Visst är det spännande, så säg?

Vi har haft besök hela helgen av ännu fler fina bra vänner! De har åkt pulka och jag har gått lite upp och ned i backen för att hålla värmen. Vi har ätit gott och jag har fått mycket inspiration och energi.

I morgon halv sju så åker vi till Falun - för att träffa doktor arrogant som ska vara så fantastiskt skicklig på ägguthämtning. (Ni läste kanske i en artikel om bemötandet i vården att det finns en myt om att de läkare som är mest arroganta är de mest skickliga). Det går alltså inte att både vara skicklig och socialt kompetent. Utan bara antingen det ena eller det andra... eller...?

Jag har en del saker jag vill be honom om och fråga honom om. Jag vill kunna ge mig själv fragminsprutor den första tiden efter äggåterföringen. Jag vill också fråga honom om det kan vara idé för mig att få tillskott av östrogen eftersom min hormonbalans varit så urspårad.


Tusses tremänning i pulkabacken med Krister. Tusse skulle varit 1 1/2 månad äldre än honom.

Ägglossningsspruta

2012-02-11T21:45:00.000+01:00

Igår kväll var kvällen för den sista stimuleringssprutan. Magen har sina blåmärken efter 18 stick med två olika grovlekar. Den ena sprutan är mer som en insulinpenna och den andra är en vanlig kanyl nämligen en sån man har till att ge nålar subcutant, alltså under huden.

Min mage har skött sig bra tycker jag. Det har varit lätt att ge mig själv sprutorna.

Ikväll har jag tagit ägglossningssprutan och det är nu det gäller att inte äggen rymmer.

På måndag kl 9.00 ska vi vara i Falun för att plocka ut äggen ur blåsorna. Jag hoppas att det är några ägg där så det inte bara är tomma "hus".

Nu är det nära, till något som kanske blir en ny början...

rädsla för rymning

2012-02-09T18:50:00.001+01:00

Allt lägger sig en stund på plats. Oron släpper. I nästa stund är den tillbaka med full kraft.

Tänk om äggen rymmer?

förväntan och fasa

2012-02-08T17:15:00.000+01:00

Jag var helt övertygad om att det bara var cystor vi skullefå se på ultraljudsskärmen. Den bästa läkaren på hela kliniken tog emot oss ochhon började med att fråga hur det var med oss. Vi gick igenom det som hänt densenaste tiden.

Sen böjde hon sig fram och la handen på mitt knä, nu ska vise efter och vi utgår från att det är positivt. Mitt inre tog ett skutt av förväntan och fasa.

- Är du säker på att det inte är cystor, sa jag till henne närhon visade 4 – 5 blåsor på skärmen som satt där i min äggstock. De var 10 – 15 mmstora och hon sa med trovärdig stämma att det klart hon är säker. Hon skullealdrig ta fel på det.

Inom mig kände jag sån glädje att jag ville gråta. Enblandning av sorg, smärta och glädje att äntligen få ett litet steg i rättriktning. Jag vet att det är långt kvar. Inuti de där äggblåsorna ska detfinnas ägg också. Men det räcker med ett ägg, ett riktigt bra ett, som är likabra som Tusse!

Medgång

2012-02-07T12:26:00.001+01:00

Äntligen lite medgång. Hormonstimuleringen har gått bra. Fyra - fem fina äggblåsor kunde ses i min äggstock. Nu blir det Äggplock torsdag eller fredag. Får besked i eftermiddag. Känns som om mitt hopp kommer tillbaka nu. Älskade Tusse, hoppas du får ett syskon snart.

Sårbarheten

2012-02-05T13:18:00.002+01:00

En patient på mitt jobb fick mig att tänka häromdagen. Honhar en ovanlig nervsjukdom som gör att hennes rörelseförmåga blir mer och merinskränkt. Hon har svår smärta. Men jag tror också att hennes psykiskasårbarhet är väldigt stor. Hon har ingen plattform att falla tillbaka på närallt omkring henne rasar, i detta fall hennes kropp. I intervaller av hejdlösgråt gav hon uttryck för att livet inte var värt att leva mer och en förtvivladfråga hur det kunde bli så här? Hon sa inget, hon bara grät. Det var som om jagkunde läsa hennes tankar och känslor.

Vad är det som gör att vissa ändå hittar någon slags kraftoch ljus i det allra mest svåra?

Krister har berättat för mig att när han var sju år och detvar som värst i hans familj så tänkte han att det var som att gå till tandläkaren. Om en halvtimme var det över. Någonstansinom sig så tog han ett beslut att inte låta sig trampas på. Det blev hans strategi. Det beslutet hargjort att han inte har ansett att andras problem har med honom att göra, hantog inte in det i sitt inre och lät sig dräneras av det. Utan höll det svåra påavstånd. Det har inte gjort honom känslolös utan tvärtom väldigt kärleksfull.

Min sårbarhet har alltid funnits där. Kanske ett anlag redannär jag var född. Ett litet anlag för extra känslighet. Genom den miljö jagsedan växte upp i så har sårbarheten ökat och spätts på då jag ej fått verktygatt hantera den. Min sårbarhet skulle ha blivit bäst skyddad av en förståendeoch ödmjuk omgivning. Då skulle inte mina sår brustit upp för mycket utan hålltsig på en rimlig läkningsnivå.

Idag är min sårbarhet något sånär under kontroll. Jag villanvända ordet kontroll i det här sammanhanget för det är det jag behöver. Jagbehöver kontroll över vissa sidor i mig för min egen skull. Jag är medveten omvad som gör mig mer sårbar och jag försöker anpassa mitt liv efter det. Utöverdet så har jag en fantastiskt förstående och bekräftande man som gör att minsårbarhet får lättare att läka. Den omgivande miljön, som jag nämnde tidigareär nu läkande och konstruktiv.

Med min sårbarhetshistoria i bagaget och tillsammans med attjag fött en fin liten död Tusseson orsakar det stora behov för mig när jaghamnar i situationer där min sårbarhet blir hotad att spricka upp.

Jag vaknade nu i natt och grät mängder för hur illa bemött jag blivit på IVF kliniken men även rent medicinskt felbehandladoch inser vilka konsekvenser det kan få eftersom det finns risk attjag behöver bli sjukskriven snart om detta fortsätter. Ett illa bemötande i vården fårstora konsekvenser på flera plan – psykologiskt, fysiologiskt och ekonomiskt.

Här är en intressant artikel i DN om ovanstående tankar.

Dra ned på kraven

2012-02-04T13:02:00.002+01:00

Idag är en tung dag. Kraven behöver släppa lite. Min kropp längtar efter att vara pigg. Den är allt annat än pigg. Varje kväll nya föresatser som grusas på morgonen. Det är inte så att tankarna är destruktiva, tvärtom, de vill för mycket. Därför tillbaka till påminnelsen om att andas, värna, acceptera - ta in solens ljus trots den köldknäpp som drabbat oss. Göra mindfulness övningarna.

Det är femte dagen med behandlingen av gonal-f som är ett follikelstimulerande hormon. Det känns lite i magen men inte alls mycket. Tyvärr tror jag att mina östrogenhalter i kroppen har tagit semester. Mina förhoppningar inför måndagens blodprov är inte stora. Jag bereder mig på att de kommer säga att jag ska avbryta behandlingen.

Tack alla ni där ute som läser min blogg. Jag behöver er!

Alla ni som läser som håller på med IVF. Känner ni något under sprutbehandlingen, i äggstockarna t.ex. att något är på gång?

Skalman i äggens land

2012-01-31T23:49:00.002+01:00

Varit till Falun idag. Suttit och hållit K i handen och ställt tusen frågor till läkaren som såg mer och mer ut som att han var på väg att somna. K tyckte att han såg ut som Skalman.

Efter en fråga och en lång lång lång betänketid fick vi svar att vi ska prova med att starta sprutbehandling idag. Tyvärr vet vi inte om det är lyckat förrän på måndag den 6/2 då ett blodprov ska analyseras. Det kan hända att det visar sig att behandlingen bör avbrytas och invänta en bättre månad.

Det som var positivt med Skalman var i alla fall att han hälsade och bad oss sitta ned och tittade oss i ögonen när han pratade - dock var jag på väg mer än en gång att fråga om det var någon hemma i skalet.

En mycket speciell inbjudan

2012-01-30T11:47:00.001+01:00

Det verkar ändå som om jag kan ta den första sprutan ikväll eller möjligtvis i morgon kväll. Jag får besked om det under dagen. Efter den avstannade blödningen så testade vi lite äggstocks- och livmodermassage samt ett koncentrerat tryckande på olika berörda zonterapi punkter på fötterna.

Mina förhoppningar är dock inlindade i is. Det är inte så konstigt. Acceptans och validering. Det är som det är och det är inte så konstigt. Jag befinner mig i en ständig kris - det är verkligen så och därför är det inte så konstigt att jag då och då faller, snubblar, inte tror jag kan ta mig upp men sedan gör det i alla fall. Tack vare acceptans, validering och en stor portion kärlek från Krister och fantastiska vänner så reser jag mig upp ändå. En Krister som verkar mer och mer utsliten efter alla turer i denna bebiskarusell. Vi lärde oss en läxa igår.

Lärdomen lyder:
Försök inte göra kreativa saker tillsammans när hjärnan är slut för dagen! Det slutar i missförstånd och besvikelse. Försök inte heller göra projekt med en kvinna vars mens borde kommit men stannat av på ett mystiskt sätt och som har en pyrande vulkan inombords.

Nu är en ny dag och jag fick ändå lite luft under vingarna nyss och blev kreativ. Vi håller nämligen på att slipa på en inbjudan. En mycket speciell inbjudan...

En dramatisk himmel igår över snödränkt landskap.

Bakslag nr 2

2012-01-29T22:28:00.002+01:00

Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är ett bakslag här igen, då det var falskt alarm. Jag kan sätta hundra tusen på att cystorna sitter kvar då mensen som skulle komma har kommit av sig.

Ringa till kliniken i morgon. Förmodligen vill de att jag ska komma dit och göra undersökning. Jag jobbar i morgon kväll, mina ben känns som de inte riktigt bär mig... Just nu gick hoppet och drog över sig något svart täcke igen.

Just nu känns det så här. Förhoppningsvis lite nya känslor och tankar i morgon.

Vänskap, hopp och behandlingsstart

2012-01-28T14:56:00.000+01:00

Har världens finaste vän på besök. Med världens finaste son. Hon ser bilderna på Tusse som vi har i vårt hus. Tusse som finns med oss här. Hon ser bilderna och kommenterar och tar in. Hon tar in hela mig och mitt liv och Tusses närvaro. Så otroligt betydelsefullt. Så betydelsefullt att det rör mig till tårar om och om igen. Tillsammans gråter vi, hon och jag och pratar om framtiden. Vi talar om möjligheten till ett syskon till Tusse. Hon ger mig styrkan att våga bryta inlåst bana. Våga byta spår och tro. TRO!

Idag fick jag mens efter 10 dagars behandling med Primolut-Nor!! I morgon dag 2, börjar jag sprutbehandlingen. Efter 7 dagars sprutbehandling blir det blodprov och efter 10 dagar ett nytt ultraljud. Det bästa av allt är att den läkaren som skrev in oss jobbar om 10 dagar! Det innebär att vi kommer få träffa den som är mest empatisk av dem och bara tanken på det gör mig glad!

Kronprinsessan Viktoria

2012-01-25T22:22:00.001+01:00

Kan inte. Vill inte. Men. Så idag så kom tanken ändå. En bitter tanke ur djupet av en smärta. Kronprinsessan Viktoria får säkert göra minst ett ultraljud i månaden. Hon får säkert göra 3D UL med total genomlysning av moderkaka och navelsträng. För vad skulle hända om Kungahuset drabbades av en katastrof?

Alla har inte lika värde. Det är bittert och sant och det gör så satans ont.

Blandade känslor i en trött kropp

2012-01-24T16:47:00.000+01:00

Blandade känslor med en trött kropp. Sov i går kväll ochvill bara sova idag. Men när gråten kom så befriade den mig för ett ögonblick.Det var en slags förlamning som släppte. När längtan gör sig så starkt påmind,särskilt när jag läser om andra som blivit gravida så kommer gråten porlande.En porlande gråt som måste få ett utlopp.

Efteråt så tog vi en promenad i ett snödränkt landskap.

Efteråt så läste jag ett brev från läkaren i Falun att hanavböjer att träffa mig i fortsättningen eftersom jag tyckte att vårt möte var ”underall kritik”. Vad händer då, tänker jag, om vi kommer dit och ska göra äggplockoch det bara är han där? Tänker han vägra träffa oss då?

Efteråt försöker jag styra mig tillbaka till dagensuppgifter utan att gräva ned mig i en nedåtgående spiral. Vi ska städa ur garderober som stått i stora salen som vi ska ta upp tillsovrummet. Vill sätta tapet på dem och göra dem fina. Där de stått i storasalen så vill vi hitta en täljstenskamin som kan passa i nischen där. Kanske hinner vi med och öva lite innan kvällen är slut med.

Sen fortsätter jag att fundera på vad vårt företag ska heta. Det är inte lätt. Det är som att jag letar efter något som förklarar vad vi vill göra men som inte är för gulligt och inte för präktigt. Huset ligger i Trönödalen och vi ska ha festlokal, kurser i konst, musik, teater personlig utveckling. Dessutom ska vi ha ett café. Kom gärna med förslag!

Där jag står, i nischen skall vi försöka hitta en fin täljstenskamin som kan värma upp vår kommande kurs/festlokal.

Att välja sina strider

2012-01-19T21:44:00.003+01:00

Tänk vad mycket tankar som väckts inom mig senaste dygnen.Det har ni mina vänner också varit med och bidragit till. Mycket konstruktivaidéer har väckts.

Jag tycker det är sorgligt som någon skrev här i enkommentar att hon blivit förvånad när hon hade fått ett vänligt bemötande ivården innehållande medmänsklighet och värme.

Läs det igen: Det är förvånande när man blir bemött medmedmänsklighet och värme av en läkare.

Tyvärr har jag nu läst att andra har samma erfarenhet somjag av mötet med läkare på IVF kliniken i Falun. Tyvärr hade ju inte vi någongod erfarenhet av kontakten med Linnékliniken i Uppsala heller annat än attden första läkaren vi mötte där var mycket human men sen tyvärr glömde bortoss. Det har han faktiskt bett om ursäkt för! Vi fick pengarna för det besökettillbaka till och med!

Det finns mycket att göra i vården vad gäller bemötande. Visom är sjuksköterskor är ju de som fångar upp och räddar det hela oftast.Likaså är det i Falun. Sjuksköterskorna gör ett enormt jobb där. Ändå är det visom sjuksköterskor som har den sämsta lönen.

Som någon skrev för ett tag sedani en artikel i aftonbladet; här så är löneskillnaden groteskt stor mellan sjuksköterskor och läkare. Iartikeln tas det påslag upp som läkare får när de går in och jobbar vidstorhelger. Där jag arbetar får vi inget påslag alls mer än några extra timmar,som vi visserligen kan ta ut i lön sen, men det gör inte någon anmärkningsvärd skillnad ilönekuverten måste jag säga.

Summa summarum. Denna dag började vackert i solen som jaglovade mig själv i går kväll. Den urartade sedan vid skrivbordet när jag insåg hurhög summa studiemedel jag är tvungen att betala tillbaka varje månad detta åroch återigen fick jag ett psykbryt på mitt yrkesval – eftersom lönen är såurusel. Jag vet att jag inte kan göra något åt alla orättvisor, särskilt inte påen dag :-0 men en liten sak vill jag göra och jag tror att jag måste börja medatt gå ur Vårdförbundet.

Jag måste dock försöka tagga ned nu och välja mina strider lite. Jag kan inte gå in i allt till 100 %. Dock tror jag att något börjar utkristallisera sig ännu mer vad gäller mitt yrkesval.


För att pigga upp mig själv så köpte jag en glad låda! Som vanligt tänker jag på Tusse när jag köper något lekfullt. Jag önskar han fanns så jag kunde få stoppa hans leksaker i lådan! Men lådan gör mig glad ändå!

Gå ut i solen

2012-01-18T22:17:00.000+01:00

Två dagar har gått sen Falunfadäsen. Ett brev blev till som skickades till kliniken. Jag ringde dagen efter och sjuksköterskan hade skrivit ut det och lagt i läkarens postfack.

Jag skickade med en bild på mig och Tusse när han precis kommit ut och ligger bredvid mig. Den bilden är den svåraste bilden att se, säger min mamma.

Jag ville väcka någon slags empati hos läkaren. I brevet räknade jag upp det som är viktigt för mig i kontakten med kliniken och läkarna där. Vi skrev under både Krister och jag.

Vi har inte fått någon respons. Inte än. Nästa vecka ska jag ringa den läkaren som skrev in oss och höra med henne vad hon anser om det som hänt.

Men jag följer den medicinska planen, och jag låter Krister luta sig över min mage, min livmoder, min kämpe till äggstock och viska ömma hoppfulla ord dit. Jag tänker fortsätta göra på det andra sättet. Jag tänker fortsätta bryta det djupt invanda sättet. Det var det nya sättet att handla som gjorde att jag träffade Krister. Nu ska jag välja det igen. En möjlighet till nytt val för varje tanke, känsla och handling som jag står inför. Faktum är, att det invanda sättet gör sig alltmer sällan påmint.

Misslyckat möte i Falun

2012-01-16T22:02:00.003+01:00

Det som gör det hela förvirrande är att ena stunden så tror man att de har full koll, läkarna alltså, men sen när man inser hur lätt det är att bara byta riktning, så undrar jag om det inte är bara ett lotteri, en chansning alltihopa?

Om man är äldre, som jag är, så finns det olika rekommendationer vilken sorts IVF behandling man ska göra. Om man dessutom har lågt AMH värde som jag har och dessutom Endometrios som även jag har så finns det olika metoder som är bättre eller sämre.

Jag antog att den första läkaren visste vad hon gjorde när hon la upp behandlingsplanen. Men nu förstår jag att hon kanske inte hade räknat in min anamnes riktigt… eller så hade hon det och den här läkaren jag träffade idag verkligen gör skäl för socialt inkompetent, missanpassad person, alltså fel man på fel plats – BYT JOBB - människa! Det har man lust att skrika till läkaren.

För det första var han på väg att ta lunch istället för att ta emot mig till undersökningsrummet. Hade det inte varit för den prudentliga sjuksköterskan (vad skulle alla läkare göra utan dessa sjuksköterskor som påminner, rättar till och ursäktar?) så hade han väl suttit och knaprat på sin torftiga lunch än. Sjuksköterskan påminde läkaren om dennes patient. Han ropar upp mig och jag får komma in till undersökningsrummet. Det första som slår mig är att det inte finns någon stol vid skrivbordet, det finns alltså ingenstans där han inbjuder mig att sitta ned. Vi blir stående i dörrhålet och han bläddrar förstrött i mina journaler, utan att presentera sig eller titta på mig.

Jag försöker förklara min oro och alla mina frågor. Han tar inte in varken min sorg över Tusse (jag kände att det är bäst jag berättar om Tusse så det inte blir några missförstånd) eller mina andra undringar. Han talar inte om vart jag ska klä av mig och han talar inte om om jag ska lägga mig i undersökningsstolen eller inte. Han är helt okapabel till att kommunicera helt enkelt!

Det visar sig att jag har två vätskefyllda cystor vid äggstocken och de ligger så illa till att det inte går att punktera vid äggplock som jag fått höra innan. Dessa cystor måste få försvinna av sig själv. Alltså ska jag sluta spraya och börja äta Primolut Nor istället för att framkalla en blödning. Därefter ska jag börja den korta metoden istället för den långa som var bestämt från början, och det är här min rädsla och oro kommer in. Vet de vad de sysslar med? Har han läst min journal? Vad avgör metod? Det fanns ju en behandlingsplan från början, om det hade varit bra att köra den korta metoden varför gjorde man inte det från början då?

Frågorna hopar sig igen.

En sak börjar bli klart. Är det något jag ska jobba med i framtiden så är det bemötande. Bemötande i livet och i vården. Något som också ligger på önskelistan är att öppna en IVF klinik. Den ska heta ”DEN HUMANA IVF KLINIKEN” undertext: Här är bemötandet det viktigaste.

Ps... Naturligtvis påpekade läkaren idag att jag var över 40 och då är det inte ovanligt att mensen börjar krångla. Den första läkaren var mer positiv och menade att jag faktiskt inte varit gravid för så länge sen... Jag vet att jag är 41. Det behöver de inte tala om för mig. Vad han inte visste var att jag förlorat en son i vecka 39, en frisk liten hel pojke. Egentligen skulle jag ha visat en bild på Tusse, så han hade satt den torftiga lunchen i luftstrupen. För det verkar som många tror att vi varit med om ett missfall när det i själva verket är ett fullt utvecklat fullgånget barn som dött.

Tusse, Krister och kärleken

2012-01-14T20:01:00.000+01:00

- Tusse och jag har diskuterat det mycket, säger Krister.
- Vad, säger jag.
- Jo, vi har pratat mycket om hur fint och mysigt det vore med ett syskon. Tusse och jag vill så gärna det!

Tårarna rinner igen. Utlösta av tomrum och hormondränkta nerver som kilar iväg och ställer till det, då och då. Men bara då och då.

Det har gått bra faktiskt. Nu är snart den värsta spraytiden över. Jag tycker inte att jag haft så mycket biverkningar förutom humöret och tröttheten som helt plötsligt ramlar över mig. Men som försvinner lika fort igen.

Sen är det det här med Tusses närvaro hos oss.
Det finns de som kanske tycker att ett foto på sitt döda barn i sitt hus skulle göra det hela värre. Kanske finns det de som tycker att jag borde dölja bilderna. Lägga undan de i en låda för att inte bli påmind hela tiden.

Ack så fel de kanske har. Vår vackra underbara son får mig att vakna till liv, där jag svischar förbi honom, där hans bilder står på skåpet. De får mig att värna livet. Han får mig att med omsorg städa där, ta hand om, ge kärlek, göra fint. Han får mig att vilja göra vackert. Han får mig att vilja vara i nuet. Vara i kärleken till Krister och njuta. Vara nära. Nära det som är viktigt.

Kontakt

2012-01-09T11:56:00.000+01:00

Kontakt betyder så mycket. Och när den som ska ta ansvar tar sitt ansvar betyder också mycket. Väldigt mycket.

Halv nio i morse ringde kliniken och efter samtal med sjuksköterskan där så sa hon att ha en blödning efter att ha börjat spraya på dag 1 var inte konstigt... Jag tycker ändå att det hela är konstigt. Då min kropp har visat tecken på att inte ha de hormoner som man behöver om man ska bli gravid. Vi talade en stund och vi kom fram till att jag ska lämna det blodprov som är bestämt nästa måndag. Då visar det sig om min kropp har blivit nollställd (lågt östrogen som vid klimakteriet). Vi lade på luren.

Efter fem min ringer hon upp igen. Hon har då pratat med doktor Staffan him self! Han tyckte att jag skall komma dit nästa måndag och göra VUL samt lämna blodprovet där! TACK att jag slapp agera läkare denna gång! Det känns tryggt med en sån kontakt.

En stund senare får jag ett sms från en nära vän. Jag tänkte intensivt på henne igår kväll och tänkte ringa henne idag. Hon hann före. Även där är kontakt mycket viktigt. Genom kontakt, genom att berätta om det som sker i våra liv får vi inspiration och kraft att gå vidare! Kontakt både inåt i dig själv och utåt med andra!

Ingen nytta och spraydag 14

2012-01-05T19:07:00.002+01:00

Jag gör ingen nytta, sa jag till K.

Han svarade, men vadå? Du håller ju på att producera ettbarn, då gör du väl nytta?

På jobbet har jag gjort mycket, men när jag kommer hem såtappar jag hjärnan. Krister sliter med en Faktum köksö. Vi har köpt halva ön,så att säga, så nu är det enmassonitskiva på baksidan. Den har Krister bestämt sig för att sätta finabaksidor på. Det är bara det att skruvarna är för långa så de nästan går igenomde klarröda baksidorna. De klarröda baksidorna är påhittade att de ska sittadär för att göra baksidan lika fin som framsidan tills ön någon dag blirfullfjättrad, nämligen hel med en dubblett. Han har även åkt hela Söderhamnskommun runt för att leta en svart gummilist att skarva baksideplattorna med, sådet ska se snyggt ut. Sån är han min älskade man!

Nu till IVF behandlingen. Idag har jag sprayat i 14 dagar. Då händerdet något konstigt. Det är som om jag ska ha mens igen!! Jag hade det ju för 14dagar sedan. Det som är ännu mer konstigt är att det finns ingenstans att läsaom detta. Jag har googlat som en tok på internet och det finns ej heller någonatt ringa och fråga.

Är det vanligt att man börjar blöda efter att ha börjatspraya på dag 1 i cykeln? Det borde väl vara fler än jag som varit med om det.Då borde man väl kunna upplysa om att det kan hända? Det viktigaste av allt, vad beror det på?

Den Stora Salen

2012-01-03T13:02:00.000+01:00

Tar med mig K på en kort promenad i januarisolen innan jag ska kasta mig iväg till jobbet igen.

Jag är oerhört trött, trist att höra va? Inte förvånande heller. Jag har dessutom fått en infektion i en spottkörtel i kinden som gått ned till halsen med, så jag kan knappt gapa och inte heller svälja så bra. Sprayar på med min Synarelaspray. Hade en gråtattack igår endast och det får man ju vara glad för :-)

Jag tänker på vår vision. Visionen är att få i ordning skolsalen på nedre plan så vi kan anordna kurser och fester där. Där kan det bubbla av kreativitet och idéer. Det enda som behövs egentligen är tid - men som bekant är tid också förknippat med pengar. Så, det är bara att ta sig iväg till jobbet och hoppas på att jag blir piggare snart så jag kan koncentrera mig på att förbereda för framtiden och förverkligandet av våra visioner.

Så här ser salen ut nu. Isblå färg - ger en kall känsla. Här ska bli vackert, inbjudande och varmt!

Att våga en stund

2012-01-01T21:37:00.000+01:00

En Tussilago som precis slagit ut i det vårtrötta gräset. Efter Tusses födelse var vi ut och fotade massor av Tussilago.

Just nu kan jag våga en stund i alla fall.

Fick inspiration till detta inlägg genom att läsa enmedsysters blogginlägg om sin sorg och IVF resa. Ska vi våga tro att det är möjligt?

Idag har jag avklarat den 10:onde spraydagen med Synarelasprayen. Jag sprayar den i vardera näsborre morgon och kväll. För mig är dethär inget nytt då jag fick göra samma kur när jag var 24 år och nyss flyttattillbaka till Gävle efter några års flyttande mellan Stockholm – Göteborg –Köpenhamn och Malmö. Jag minns att mitt humör var väldigt upp och ned då mendet relaterade jag mer till det vanliga humöret/ångesten som jag fick tampasmed då.

Nu har jag ett humör kan jag säga. Jag har noll tolerans vadgäller dammsugarsladdar som inte dras in när jag trycker på knappen, skohornsom ramlar ned och skramlar i golvet när jag ska ta min jacka, frågor från minälskade som jag inte kan hitta något svar på och förresten dammsugare som inteföljer med när man vill att de ska göra det. Samtliga irritationsmoment gör attjag vill skrika, slå sönder apparaten ifråga eller ryta åt min älskade attsluta att fråga så förbannat. Därefter kommer en gråt som gör att jag villkrypa långt under täcket och dö en smula.

Jag ska spraya minst 20 dagar innan jag ska ta ett blodprovsom ska skickas till kliniken för analys. Därefter fortsätter sprayandet men inågot lägre dos OM blodprovet visar det som det ska visa.

Tillbaka till huvudfrågan. Vågar jag tro det är möjligt?Nej, svaret på det är tyvärr nej. Jag kan bara omhulda frågan och ge mig enchans att få vackla i min tro. Just nu har jag knappt tid att ens reflekteraöver om det är möjligt. Kanske kan jag våga tro en stund.

Långt bort i skogen

2011-12-30T16:45:00.003+01:00

Bloggen tar olika former. Den är ibland en sång till livet, ibland en stor klagan, ibland en längtan och ibland en stor sorgesång.

Senaste dagarna har varit ganska tuffa. Det var namngivningsceremoni för Tusses tremänning. Tårarna och paniken lät mig inte slippa undan. Jag borrade ned mina tåriga ögon bakom Kristers hår. Jag tycker så mycket om lilla Olle och hans mamma och pappa! Det var bara det att sången som skulle sjungas under ceremonin var precis exakt den sång jag sjungit för Tusse varje dag i magen. Varje, varje dag sjöng jag den. Den är inte en sång som var och varannan kan. Olles familj är folkmusiker och så är även jag sen långt tillbaka. Därför fanns sången som en naturligt inslag för dem att sjunga, här nedan är den:

Vaggvisa från Älvdalen
En visa efter Bälter Selma Hansback

Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må
Lammena, lammen, lammena mina mina små
Där finns den vännen som långt bort bland bergen gå

Vi sjöng den när Tusse jordfästes med. Kära Tusse, om du visste vilken längtan jag har efter dig och hur mycket jag älskar dig, varje minut!!

Jag har nu sprayat Synarela i nästan åtta dagar. Det har gått bra hittills men idag är jag orolig för det har börjat göra ont på vänster sida vid äggstocken. Tänker att det är en cysta på gång igen eftersom jag inte började på den dag som jag skulle börja egentligen eftersom jag började blöda för tidigt i denna cykel. Nu är jag orolig att behandlingen ska gå åt pipan.

Arbete, strömavbrott, IVF och JUL!

2011-12-27T20:32:00.002+01:00

Fyra dagar i sträck har jag arbetat. För mycket för mig faktiskt, förmycket för de flesta kanske. Det är så intensivt på mitt arbete när jag harrådgivning. Man jobbar liksom inte fyra dagar 8 - 5 utan det känns som att man jobbar 7 - 18 och dessutom när man jobbar till 22 kvällen innan börjar man kvart i sju dagen efter. Det gör att jag för det mesta inte sover mer än fyra och en halv timme dem nätterna. Jag far och flänger överallt och vill göra mitt bästa och det villjag göra de första tre dagarna och den fjärde vill jag inget mer. Då orkar jaginte höra någon ropa på mig eller vilja något med mig över huvudtaget.

På julafton arbetade jag och sen kom jag hem till ett fullthus – hela Kristers familj var här. Krister son och flickvän hade stått i köketså gott som hela dagen och lagat mat. När jag kom hem så återstod potatisen ochjag tänkte… hur ska det här gå att få någon ordning på?

Vips, så stod det ena efter det andra på bordet, allahjälpte till och även om några stod i vägen så gick det bra ändå ;-) Det är såhärligt med Kristers familj, allt är så okomplicerat och skönt!

I fredags dagen innan julafton hände något märkligt. Jagskulle ju börja med min IVF behandling den 28 dec men var tvungen att börjaredan i fredags då jag fick en blödning. Jag blev alltså inte gravid dennamånad heller, min kropp har visst hamna helt i obalans.

Jag ringde genast kliniken och de bad mig börja medsprayningen redan då – allt för att spara tid, sa de. Jag är tacksam för att deär så införstådd i tidens betydelse!

Nu har jag börjat spraya och idag är det femte dagen. Denhär sprayen sätter först fart på hormonerna för att sen efter tre veckor göraatt hormonproduktionen stannar av – alltså det kommer bli att jag kommer in iett slags klimakterium.

Vi har haft strömavbrott också på grund av stormen vilketgjort att vi inte kunnat nå ut till världen. Jag är så glad för vårt hus somhöll värmen trots stopp i pelletspannan. Tack och lov var det ju plusgrader ute– det var räddningen!

Ljuskronan hittade vi på blocket någon dag innan jul och Kristers bror har dekorerat den stiligt.

Avdrama

2011-12-22T11:17:00.000+01:00

Det går alltid att se saker på två sätt eller flera. Det går att se julen som en stor högtid med djupa traditioner och med föreställningen om att allt ska vara underbart och fantastiskt. Det går också att se julen som en dag som all andra med ett försök att dra ned på förväntningarna. Sen jag träffat Krister så har jag precis som jag skrev om midsommarafton dragit ned på mina förväntningar kring högtidsdagar.

Jag har gjort ett avdrama av det hela. Ett nytt ord, men jag tycker det är bra. Man kan göra ett avdrama av julen.

Visst kan det finnas fallgropar även denna jul för att inte lyckas med avdramat. Men jag vet vilka de är och ibland tillåter jag mig att falla ned i dem. Jag kan välja att gå in i känslan av smärta att Tusse inte är här hos oss i jul. Det gör verkligen ont när jag tänker och känner in den stora saknaden. Men jag kan också välja att inte gå in i smärtan så djupt, utan titta på den lite från håll och konstatera, "där är den; smärtan som gör ont i mig. Jag vet den finns där. Den är där".

En julsång kanske?

2011-12-20T22:52:00.000+01:00

Krister satt uppe hela natten till idag. Detta blev resultatet. Jag skymtar förbi i trappuppgången :-)

Dahlenlund & Bästa Bandet

2011-12-19T01:01:00.000+01:00

Här, ett smakprov, en mix med några låtar från skivan "Elinor säger att det känns när man kramas".

Om ni skulle vilja köpa skivan kan ni sätta in 150 kr + portoavg på plusgiro: 1178869-2, Krister Fridh.

Skriv ditt namn och adress så sänder vi skivan så fort vi kan!
Krister har producerat skivan, spelar diverse gitarrer, munspel, piano och banjo och jag spelar flöjt, trumma och körar.

Födelsedagen

2011-12-16T23:45:00.000+01:00

Idag fyller jag år. 41. Det är inte betydelselöst att fåhöra en födelsedagssång sjungas i örat när man vaknar. Det är verkligen intebetydelselöst att få sitta vid ett bord, äta gott och bli hyllad av sin finamamma och nära vänner och sin älskade Krister. Det är allt annat änbetydelselöst – motsatsen är betydelsefullt och meningsfullt. Framför alltKÄRLEKSFULLT. Det rör mig till tårar. Det är mycket som gör det.

Vet ni, hade jag tid och det tänker jag skapa, så skulle jagvilja skicka en genuin present till er alla. Min önskan just nu är att få ge ernågot tillbaka – återigen så känner jag att jag vill det. Jag får höra att jagska fortsätta med orden, jag får höra att jag betytt något för någon. Detvärmer så i kroppen, själen och hjärtat och det är allt annat än betydelselöst.Det är så betydelsefullt att det gör mig inspirerad till så mycket.

Morgonen började med att Krister sjöng ”Ja må hon leva”. Densången har jag ju hört ett antal gånger i livet. Men den här gången var det somjag hörde den för första gången :-)

Efter frukosten grät jag en stund över saknaden efter Tusse.Jag skulle så gärna velat fira min födelsedag med honom. Krister tröstade migsom vanligt. Stod på knä på golvet vid köksbordet och kramade min snoriga näsa. När jagsa att jag fattar inte varför jag fortsätter vara ledsen så sa han: Det är juinte så konstigt. Nä, tänkte jag, det är ju inte så konstigt att jag är ledsen fortfarande.

Därefter skulle jag baka en tårta som bestod av äggvitor.Tårtan blev kvar i ugnen för länge vilket gjorde att den blev ett sprucketmånlandskap som sedan blev ett lapptäcke tillsammans med en annan tårtbottenoch med hjälp av marsan som klister och några smetiga blåbär så lyckades jaglimma ihop lapptäcket och tårtan blev faktiskt god!

Efter att ha sjungit en hårdrockslåt för att försöka hjälpaKrister inför morgondagens spelning så har vi njutit av att kunna sitta i ensoffa mittemot två vackra fåtöljer, njutit av att bara ha ett fint hus och ettfint rum att sitta i. Härligt att kunna sitta i soffan med en av min bästavänner och hennes nya kärlek.

Nu ser jag fram emot en skön sömn. Helt slut faktiskt. Slutpå ett behagligt sätt.

Nattsudd inlägg

2011-12-15T23:56:00.001+01:00

I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innanåt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd frånkliniken.

Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gickigenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska.Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra.Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.

Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar.Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slagsmenopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att inästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla såmånga ägg som möjligt.

Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har juläst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men hanbehöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Hanförstår på ett jordnära och grundläggande sätt.

Jag önskar med att jag också kände det där grundläggandeförståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Detgör mig skakad, bekymrad och oroad.

När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa somvar på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vitvå hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant ellerså blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)

Lucia 2011

2011-12-13T09:44:00.000+01:00

Solen går upp bortom grantopparna i öster. Innan vi går uppsjunger vi Luciasången i sängen bara för att få lite julstämning. Vi sitter ivårt hus, vid köksbordet. Äter frukost. Jag letar på nätet efter en variant avTomtegubbar som vi sjöng när jag gick på Wiks folkhögskola. Hittar den tyvärrinte. Det var nog den bästa tomtegubbesång jag hört.

Igår var vi till graven. Jag grät mer än vanligt – sågTusses lilla kropp och ansikte framför mig, längtade så intensivt att få hållahonom. Rädslan tog över handen, tårarna rann ned på mina redan så torra läpparoch dränkte dem med salt. Rädslan sätter taggar och äter på mitt hopp.

Idag ska vi till Falun, IVF kliniken. Jag har ett hopp ochönskan idag och det är att vi blir väl emottagna och att vi kommer få en planatt hålla oss till.

Ikväll ska vi sjunga för en del av Trafikverket som harpersonaljulbord på Orbaden.

Världar i en korridor

2011-12-09T20:03:00.001+01:00

I korridoren på sjukhemmet står en mamma med sin bebis. Hon håller bebisen i sin famn. Bebisen heter Moa hör jag mamman säga. En gammal man står och håller Moa i handen och tittar fascinerat på henne. Generationer av liv möts i dödens korridor.

Men den lilla får det hela att verka mer livfullt för ett ögonblick. En personal går förbi och tar in det som sker. Hon utbrister:
- Åh, en bebis, vad härligt, såna skulle man ha många av!
Ja, tänker jag. Det skulle man. Kan bara hålla med. Tänk om hon visste om min värld. Men hon vet lika lite om min som jag vet om hennes. Två världar i en korridor.

Strax därefter hör jag någon prata om att skratta. Någon hånar en annan för den skrattar.
- Vad skrattar du åt? Den andre personen säger:
- Inte vet jag,vad ska vi göra då?

Tusse i vardagen

2011-12-08T17:09:00.001+01:00

Tusse finns med oss varje dag. Mellan sovrummet och köketfinns ett väggfast skåp. Där står fotot inramat i vitt. Bredvid finns de tvånallarna, en stor som håller om en liten nalle. Bredvid står farbror Runes rödabrandbil. En liten ljuslykta står där med, som jag tänder ett ljus i när jagvill tänka extra mycket på honom. Dopljuset får plats med. I skåpet under där Tusse bor, finns handdukaroch lakan. I ovandelen av skåpet finns glas.

När Krister och jag pratar med varandra och ska tala om varvi har lagt en viss sak eller när vi sist såg en viss sak så blir det ofta attvi säger - Den är där hos Tusse. Vi sa också så när vi bodde i Gävle

- Ovanför Tusse,där står hålslagaren eller pennorna eller zoomen eller vad det nu var vi letade efter. Om vi inte hittar det visöker så brukar vi ibland säga att det är Tusse som tagit den för att leka med.

Förra tisdagen fyllde Krister år. Då slog jag in hans paketoch gissa vem som fick vara med? Jo, Tusse! Jag pratade med honom och sa att vigjorde fina paket till pappa. Jag fantiserade om hur det skulle kunna vara omhan var här hos oss. Det känns naturligt att låta honom vara med hos oss i vårvardag.

Nu väntar vi ju på att vi ska få en glad nyhet förstås. Vihoppas att Tusse ska få ett syskon. Jag trodde kanske det skett något dennamånad. Denna månad som egentligen är månad ett. Månaderna innan har ju intevarit på riktigt. Eftersom jag förmodligen inte haft ägglossning förrän den 24nov. Denna månad blev det inget. Den 13 dec ska vi till Falun för IVFkonsultation. Vi försöker två ägglossningar till sen blir det IVF.

Allt i din bokylla

2011-12-07T20:51:00.000+01:00

Jag har många kloka vänner. Många. I min vardag så dyker era kloka ord upp. Såvida jag inte är blockerad av mina ibland envisa nedåtgående spiraltankar. När de har tagit makten så dyker inte era ord upp. Men ofta gör dem det.

I hyllorna som vi nu håller på att packa upp massa böcker i, så ryms många intressanta böcker. De är så pass intressanta att de ger inspiration bara genom att titta på omslaget.

En gång när jag var förvirrad så frågade jag en vän om och om igen vad jag skulle göra. Jag ville hitta en tråd, en väg, en hjälp. Jag ville finna något att hålla mig i. Var fanns svaren på alla min frågor? Min vän tittade på mig eftertänksamt och sa sen efter en stund:

- Svaren finns i din bokhylla. Där har du allt du samlat på dig, det du sökt efter i många år, kunskap som du velat förvärva, världar som du velat undersöka, teman som är intressanta eller böcker som bara ger inspiration när livet blivit aningen för ihopträngt. Där har du redan alla verktyg du behöver.

Det är så sant. Alldeles nyss stod jag med en bok i handen och kände en fullkomlig lycka vid tanken på dess innehåll.

vem jag är på riktigt

2011-12-03T22:52:00.001+01:00

Alla är i sina världar. En upplevelse av att ni är långtborta. Eller är det jag som är långt borta från er?

Igår var jag långt borta men ändå nära ett brinnande ämne. Jagvar på högskolan i Gävle, kände kontakten med glädjen att få leka igen men dendog hastigt bort då lekkamraterna inte ville samma sak som jag.

Och i torsdags fick jag det ännu klarare för mig hur jagfaktiskt svikit mig själv genom de val jag gjort i livet. Inte på alla punkternej, inte alls. Men på en stor punkt nämligen sveket att utbilda mig till sjuksköterskamot min innersta vilja. Hur kan det gå till, tänker ni då? Hur kan man gå enhel utbildning mot sin vilja? Det kan faktiskt bli så om det är för grumligtför att se ned till botten. Därför blir det så att man koncenterar sig på atthålla huvudet över vattenytan och lyssna på vad omgivningen säger åt en attgöra.

Nu kan jag se botten. Nu står jag även med stadiga ben däroch behöver inte kippa efter luft. Nu är jag redo att se efter vem jag är påriktigt.

Just nu är det även andra saker som cirkulerar i mitt huvud som ni vet. Det är snart två veckor sedan jag hade positivt utslag på ÄL testet. Gissa vad som pågår i mitt huvud?

Google adsense tog bort annonserna på min blogg. Då ansåg nog att annonserna klickades på, på fel sätt...

Att tända en stjärna inne i det mörka rummet

2011-11-26T23:06:00.001+01:00

Kommer in i den kalla farstun, där trappen går upp till lägenheterna. Det luktar lite sommarstuga. Där uppe i fönstret har Krister satt upp en av stjärnorna som vi fått ärva efter förra ägarna till huset. Krister har satt upp stjärnor lite här och där. Noggrant fixat med strömsladdarna. Sett till att vissa har timer. Sett till att de inte hänger och slänger. På taket hörs regnet droppa så där skönt avslappnat. Ett skönt regn och graderna är inte lägre än 4.

Min älskade blivande man. Han är en riktig livsnjutare. Ivrigt varje dag kliver han upp för att ta tag i dagens göromål. Han längtar efter att få göra det. Och när han gör det så är han i det han gör. Han är närvarande. Det är så inspirerande att se och att leva med en människa som är sån.

När jag är i det jag gör så känns det. Det är ett lugn i bröstet. Det känns njutningsfullt och jag har ett nyfiket förhållningssätt till det jag gör. Ingen oro för framtiden och inga malande tankar. Bara är och gläds. Så kände jag nästan under hela graviditeten. Jag bara var och var så oerhört lycklig. När jag kan känna det där lugnet och nyfikenheten att få skapa och vara i nuet då blir jag lycklig. Just nu känner jag så.

Nu har vi tänt massa stjärnor här. Även jag kände ett lugn och kunde koncentrerat sätta upp en stjärna.

Som att sitta i ett mörkt rum och se ut på den ljusa världen

2011-11-25T20:51:00.001+01:00

En lätt missriktad ton, ett vibrerande anslag, smyger sig påoch hela tiden finns det val att ta, en väg bort från den anspända tankevirveln.Jag menar en tromb av tankar som fyller ett hål nedåt i dig själv. Vet ni vadjag menar? Ju mer man tänker på de där tankarna ju mer tar de dig nedåt. Ingetnytt för den som lidit av det i många år.

Det här har inte med Tusse att göra, Tusse ska inte få taall känslokaos som pågår i mig. Det här är den gamla vanliga ångesten. Det gamla vanligamönstret, för den som stickat samma tröja år efter år. Som något tryggt att falla tillbaka på,fast tvärtom. En falsk trygghet med andra ord.

Fina söta Tusse, nu önskar jag att din mamma kunde svara dig,då du säkert undrande skrattar lite åt mina knasiga negativa tankar. Hade du varit här hade jag förtvivlat försökt dölja min ångest inom mig, men jag vet, barn uppfattar så mycket av den känslan. Det hade gjort mig förtvivlad om du skulle fått ta del av min ångest.

Nej! Det finnsingen logik i den. En fälla är det. Enbart en tankemiss. Låt oss komma vidare,låt oss komma ur den. Tänker på en clown. Clownen kan göra mycket med sin underliggande sorg och rädsla. Visa den för människorna med en öppen naken förvåning, som om det är något nytt men ändå så påträngande trasigt. Clownen kan visa själens trasighet med en viss distans, ett delikat improviserat förhållningssätt som kanske förflyttar oss till skrattet men också till gråten. Ett experiment med det ohanterliga, något som faller, missas, snubblas, misslyckas men som lyfts upp och blir allmängiltigt och kärleksfullt omhuldande igen.

Tack! För att jag ändå inte känner som jag gjorde januari2010, då kunde mitt tillstånd liknas med denna så förträffliga beskrivninggjord av en reporter i Metro vid namn Helena Sandklef. Sällan har jag skådat enbättre beskrivning över ångesten och sorgens tillstånd. Ändå var det ju just så som hon beskriver i sin artikel, jag kände det när jag fick reda på att Tusse dött, men det jag kände då och då tidigare i livet relaterat till min ångest kan också beskrivas på det sättet.

När man hamnar i den där nedåtgående tankespiralen då är det lite som att sitta i ett mörkt rum och blicka ut i en föreställd ljus värld. Världen utanför ter sig som mycket enkel, där händer det, där lever man, men här inne i det mörka så blir viljan och drömmarna inte hanterbara. Tillslut blir förmågan att handla inskränkt. Bara tillfälligt, tack och lov. Inget är beständigt, inte heller ångest.

En verktygslåda fylld med allehanda medel

2011-11-24T12:13:00.001+01:00

Om framtiden finns mycket att säga. Om jag tittar ibackspegeln har många av mina drömmar slagit in redan. Krister har blivit såoerhört glad när han insett att tillsammans med mig blir inget omöjligt. Jagundrar vad det är som gör att inom mig har jag faktiskt en övertygelse om attinget är omöjligt ändå. Jag tror jag anar var den viljan kommer ifrån. Trotsatt jag tvivlat på att mitt liv någonsin skulle få något slags lugn i sig.Tillslut är det ändå möjligt. Det jag förutsatt mig och drömt om har blivitverklighet på många plan.

Huset som vi köpt trots en del motstånd först.

Det finns några saker som jag bara inte lyft fram i ljusetoch vågat tro på, men det jag trott på har alltid framstått som möjliga. Iblandhar jag kämpat och slitit för att saker och ting ska hända och ibland har jagsläppt taget om det och bestämt mig för att se det tydligt framför mig och dåhar det efter hand blivit till. En balansgång mellan hårt arbete och tillit. Minavänner har hjälpt mig att se det här.

Vägen har varit krokig för mig. Jag känner mig som enverktygslåda, fylld med allehanda verktyg, det gäller bara för användaren attta reda på hur man använder dem på bästa sätt. Det finns mycket mer attutforska i min verktygslåda. Mycket mer! Det är det som vi vill använda husettill. Använda alla verktyg, ta fram dem och titta på dem och se hur vi kananvända de på bästa sätt. Vissa verktyg behöver smörjas upp lite och till detbehövs en villighet till att ta en sak i taget. Därför behövs en portiontålamod och en portion acceptans gentemot sjuksköterskelönen som är så knaper.För pengar behövs som sagt det med för att förverkliga drömmar, men det går atthitta dem på olika sätt.

lavendelbad och ägglossning

2011-11-22T23:34:00.001+01:00

Nytt jobb. Flera olika tankar och känslor att ta ställning till. Behöver slappna av, koppla av. Igår när jag kom hem så tog jag ett lavendelbad, trots allt som ligger och väntar och nästan ropar på att få bli gjorda, så tog jag ett lavendelbad. Det första badet sen Tusse föddes faktiskt. Jag badade ju lavendelbad på förlossningen när värkarna hade satt igång. En stund där i badet så mindes jag så starkt hur jag låg i det där badet med den stora magen som stack upp. Nu låg jag där i vårt nya hus, i badkaret och tittade lite eftertänksamt på min mage där nere under vattnet. Efter en stund förbyttes ändå det eftertänksamma till hoppfulla tankar om framtiden. Bra. Skönt så. Fint.

Efter badet gjorde jag kroppsscanning. Mindfulness-träning enligt Mark Williams m.fl. Jag somnade. Kroppsscanningen är inte till för att somnas till. Men det gör mig inget. Inget alls. Sov hela kvällen. Vaknade vid 21.30...

Idag fick jag en glad gubbe på Ägglossningstestet! Nu äntligen har min kropp kommit igång, sju månader efter förlossningen. Så skulle det kanske ha blivit även om Tusse levt. Det tar ett tag för kroppen att komma igång. Det är bara det att det är svårare att acceptera när det inte finns ett levande barn.

Nu är jag glad, lika glad som den här gubben :-)

Generositet och konsten att ta emot en gåva

2011-11-20T00:08:00.001+01:00

Efter mitt förra inlägg och efter en status på Facebook har en del idéer väckts inom mig. Dock har inte dagen velat samma sak med mig som jag velat med den. Den började med att trilskas med mig och verkligen satte sig på tvären. Jag har försökt att få den på rätt köl igen och tillslut, äntligen landade jag vid pianot på nedre plan och skrev början till några sånger. En blev så gott som klar, vilket gladde mig.

Den här dagen har också min blogg blivit med annonser för att förhoppningsvis inbringa några pengar, som ska gå oavkortat till syskonförsök på IVF kliniken. Jag är egentligen inte så mycket för annonser och reklam, men jag tänker att jag kan kosta på mig att prova allt nu, utan att vara så förnumstigt eftertänksam.

Den är dagen slutade med att jag fick ett fantastiskt erbjudande av en vän. Så fantastiskt att jag inte förstår hur någon människa kan vara så givmild. Jag ska nu våga mig på att ta emot hennes generösa förslag. Det är överväldigande. Det är svårt att ta emot en gåva. Särskilt eftersom jag länge trott att jag inte har förtjänat det. Det finns ord för sorg tycker jag men det finns inte ord för det jag känner till dig min kära vän och alla er som är så oerhört kärleksfulla mot mig och Krister. Jag vill en dag visa genom handling hur mycket jag uppskattar er. Jag tänker fortsätta skriva och fortsätta formulera det som ni ger till mig genom ord, kärlek och handling. Jag tänker lära mig fler ord - jag lovar.

Alla möjligheter på en kväll

2011-11-18T22:28:00.000+01:00

Släppa taget om tiden. Släppa taget om viljan. Fall nedåt bara, tillåta sig att känna sig tung en stund. Stirra framåt bara, inte behöva och inte tvinga sig vara aktiv. Bara släppa taget en stund. Krister åkte för längesedan. Glad och inspirerad berättade han för mig om kvällens alla möjligheter, de möjligheter jag har alltså. En kväll full av möjligheter. Han kysste mig och sa att han älskar mig.

Vi bänglade utrustningen (PA:t) utför det blivande caféköket. Han glömde gitarren en våning upp och fick springa upp och hämta den. Han packade in allt i bilen och sa igen att han älskar mig. Han glömde microfonerna i en byrålåda, trodde han, men fann inte microfonerna och gick för att leta efter dem. Hittade dem inte. Vi kysstes igen. Jag älskar dig Krister, sa jag och inom mig längtade jag redan tills han kommit hem igen.

Jag stängde dörren och gick upp för vår trappa. Hörde att han startade bilen och åkte iväg. Trappan i vårt hus. Jag har inte förstått det än, att vi har ett hus större än de flesta hus och ändå kan vi inte få ett lån på futtiga 24500 kr på Nordea. Jag får det inte att gå ihop. Humankonto heter lånet och är riktad till människor som vill utvecklas eller göra en behandling som man inte har råd att slänga upp alla pengar till i ett fång. I vårt fall skulle vi använda pengarna till ett IVF försök. Men vi har andra planer nu. Vi gör en CD – säljer den till vänner och vänners vänner. Sen gör vi en fest här – en stödfest där vi bjuder på något gott och mycket mer än så. Sen använder vi pengarna till ett syskonförsök. Men har vi tur så behöver vi inte det. Tänk om det kunde bli så. Jag har nog aldrig önskat mig något större än just det som jag önskar nu. Hela mitt väsen önskar och ber. Jag önskar mer än när jag var liten och önskade mig en mycket efterlängtad julklapp. Funderar också på möjligheterna att tjäna lite pengar på sin blogg, kan det vara något att försöka med, någon som vet nåt?

Alla möjligheterna med denna kväll är sparade inom mig. Jag är för trött för att utveckla mig och sängen känns som en mycket möjlig plats att få spara mig själv i.

Omfamnar varandet. Liksom lägger armarna runt det.

äventyr och sorg

2011-11-16T19:25:00.001+01:00

Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor.

Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig.

Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.

I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.

Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.

kärlek genom handling

2011-11-05T02:11:00.000+01:00

Sorg kan vara så mycket. Efter flera månader av sorg så förvandlas den och den träder i kraft och gör sig påmind när andra visar genom handling att vår lilla Tusse betytt något för någon. Jag har sorgen inom mig. Till och med talar om den på ett osentimentalt sätt. Berättar om den för min blivande chef utan att fälla en tår, berättar om den för läkaren under läkarbesöket och hon tar in det jag säger om Tusses död som om jag talade om vilket symtom som helst. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag hade nageltrång och hon hade haft samma min och tonläge ändå.

Ikväll trädde den ikraft, i sin fullaste kraft. Jag märker att jag inte varit i min kraft idag. En oro har fått härja i mig. Den har härjat fritt och det är en gammal välbekant oro. Den handlar om att jag inte är nöjd. Jag är inte nöjd med det jag gör som inbringar pengar, jag vill något mer och när jag tänker på det så blir jag låst.

När sedan Tusses farbror och kusin varit till graven och tänt massor av lyktor för att Tusse skulle få det lite mysigt och när han sedan visar att de varit där genom att skicka en bild på alla vackra lyktor då brister det i mig.

Tro inte att det är svårt. Det är svårare att hålla det inom sig och inte släppa ut det. Det gör mig ångestfylld och förstenad.

Tro inte att jag inte vill gråta. Jag har inte gråtit tillräckligt ska ni veta. Jag har hållit gråten ganska mycket på avstånd. Men när krister säger: Min älskade fina Tussemamma, då gråter jag och när Tusses farbror och kusin visar kärlek genom handling – då gråter jag. Då gråter kärleken sin vackraste sång. Det renar och frigör. Det gör att något nytt kan födas igen.

Enkelt

2011-10-26T19:50:00.001+02:00

Berättade jag om låten Enkelt. Hur den kom till? Vår trummis kunde inte komma och Urban som gjort låten tänkte att vi kanske kunde spela den med hjälp av gitarr och kontrabas istället. Det var nog februari/mars tror jag. Tusse kändes stor där inne i magen och han brukade röra sig mycket, särskilt när vi spelade och trummor verkade han reagera mycket på. Vi sa att han tyckte om det, vi inbillade oss det i alla fall. Vi sa att vi längtade tills han kom ut och vi trodde att han också längtade att komma ut så han fick vara med och spela trummor med oss!

Jag var trött och kände mig otymplig. Jag tog upp Yemben, den afrikanska trumman som jag har, som numera bor i studion. Jag placerade den på golvet mellan mina knän. Krister satte en mikrofon nära trumskinnet och jag drog handen över trummans yta. Tusse låg bara en decimeter ifrån, inbäddad i livmodern. Jag trummade med mina händer och Tusse svarade genom att trumma med sin rumpa mot min mage. Jag längtade efter att få se hans blick när han äntligen skulle få se trumman och trummorna i verkligheten. Han hade ju bara hört allt från insidan. Jag kan undra så hur han skulle ha blivit tillsammans med oss och all musik som han fick höra och vara med och skapa varje dag under hela hans tid i magen.

Vi sa igen, lite skämtsamt, att han längtar nog att få komma ut och få vara med och skapa tillsammans med oss. Vi längtade vi med, att få träffa honom.

Finns det vackra ord om mens?

2011-10-25T00:02:00.000+02:00

Det packas här hemma och i studion monteras väggarna ned. Instrumenten ställs i ett hörn, gullfiberisolering packas ned i stora sopsäckar. Den uppgiften tog jag på mig eftersom Krister får allergi av isoleringen. Mitt i packandet skickar jag febrilt ut PR bladen om oss för att få fler speljobb.

Mitt i packandet funderar jag åter på vilket fokus jag ska ha i mitt arbetsliv. Samma fråga som funnits sen jag var 20 år egentligen. Stress ökar sårbarheten. Ja, det kan jag hålla med om. Stress gör att jag ifrågasätter hela mig igen och undrar egentligen vad jag gör här.

Mitt i packandet ska jag genomföra en kursuppgift.

Mitt i packandet sjunger vi på en sång.

Mitt i packandet skriver jag ned vad som sagts på uppropssidan. Så många berättelser, så många livsöden passerar mitt hjärta. Ikväll grät jag inte. Jag stängde av. Sist jag satt och jobbade med berättelserna grät jag ihållande. De berör mig och får mig att gå igenom Tusses död om och om igen.

Mitt i packandet tar vi upp JULA katalogen och funderar på shopping.

Mitt i packandet kommer den efterlängtande mensen. Finns det något vackert att säga om blodet så skulle jag göra det nu. Ingen gång har väl mensen varit så efterlängtad som nu. Kanske kan min kropp få chansen att komma igång nu, börja en ny cykel. Börja om på något nytt. Det renar, frigör och införlivar hopp.

Hälsningar Stoppa IUFD - Kampanjen

2011-10-21T16:59:00.000+02:00

Liknande kampanj skulle kunna göras för att rädda små bebisars liv.

Exempel:

Du kan rädda din egen bebis liv! Det gör du genom att så fort du känner att barnets rörelsemönster ändras eller minskar mer och mer, genast åka in till förlossningen. Där ska du får göra ett UL för att se hur barnet mår. Hälsningar Stoppa IUFD!

Enkelt va?

Ett kort notat.

2011-10-21T00:01:00.002+02:00

Åter på besök i sjukhusets värld. Stället där vi var första gången tillsammans och gjorde ett så kallat Vaginalt Ultraljud för att se att Tusse satt där han skulle och inte på något illa valt ställe, som i äggledaren till exempel men Tusse satt ju där han skulle!!

Där igen, då igår, grät jag i receptionen då sjuksköterskan glömt att skriva in tiden vi kommit överens om. Efter turer till Uppsala och förtroenden som brustit om och om igen så räckte det för att min förtvivlan skulle svämma över. Som tur var, faktiskt mest tur för dem, så var det en annan patient som inte dykt upp, så jag fick ta hennes tid.

Väl inne hos läkaren så blev det lite glädjande besked. Äggstocken såg bra ut. Livmodern likaså. Inga cystor kvar. Läkaren var ganska känsloneutral, aningen torr, men hon gjorde det hon skulle. Nu ska bara min menstruationscykel få rulla igång igen och sen blir det IVF behandling efter jul. Uppsala och Carl Von Linné kliniken är kickad från jobbet, nu blir det Falun som gäller. Hoppas de sköter sig lite bättre!